Fler höjdpunkter från Friends

 
Jag har redan skrivit om flera höjdpunkter på Friends. Young handler Trophy och Årets kallblod var riktigt roligt och två av de saker vi sett fram emot. Att träffa vänner och få nya intryck är förstås också kul. Unni hittade en önskad Mulle-bok på mässan. Annars var det mest rätt jobbigt att kolla där. Bästa delen är stallbacken med rashästarna. Lite lugnare och inte evighetsmycket av samma prylar.
 
En annan trevlig upplevelse var fredagskvällens show. Det var den enda jag hade biljetter till, men den bjöd en fin mix. Jag saknade kanske lite dressyr, men annars var jag fullt nöjd. Fyrspann i full fart och med imponerande precision, spännande hoppklasser och fina uppvisningar, där jag gladdes extra åt att det blivit en tradition med fjordingarna, som bara får fler och fler uppgifter och löser allt så bra. Avslutningen med Högvaktens tapto är också bara underbar.
 
Men ändå; bäst var Pignon med alla sina hästar. Imponerande är bara förnamnet. Man blir både inspirerad och uppgiven på en gång. Hur gör han? Mjukt fint och fantastiskt. Jag ska minnas det länge.
 
 
 
 
1 kommentar

Vi valde fel

 
Vi gjorde fel val. Vi var inte redo då, men i efterhand ser jag att vi borde ha tänkt över alternativet att inte åka och operera. 
 
Så sa en djurägare till mig, för rätt många år sedan. Det hade gått en tid sedan operationen och det hela hade gått ganska bra. Ändå tyckte de med facit i hand att de valt fel. De anklagade inte mig, inte det minsta. Detta var ett samtal i förtroende och jag tror att avsikten bara var att påminna mig om att fortsätta ta upp olika alternativ. 
 
Jag förstår att deras val var svårt. De hade väntat länge på att deras sto skulle föla. Fölet var efterlängtat och som de flesta såg de fram emot att se ett lekande och fint föl i hagen, att få följa det på vägen mot vuxen. 
Men något gick fel, och när jag kom dit kunde jag bara ge det dåliga beskedet att fölet var dött inne i livmodern, och att det varit dött en tid. För stoets skull måste det ut, och operation var enda möjligheten. Om de inte ville avliva. 
Det ville de inte. De ville absolut åka och försöka rädda henne, även om hon aldrig mer skulle få fler föl och även om hon var gammal. 
 
Jag förstår dem. Skillnaden mellan förhoppningar om ett nytt liv och läget att förlora både sitt sto och det väntade fölet är enorm. Ett stort kast, känslomässigt jättetufft. 
 
Operationen gick bra, men stoet var ju redan innan i stort sett pensionerad. Hon fick en del komplikationer, som gjorde att återhämtningen tog lite extra tid, men tillfrisknade med tiden rätt bra. Fler föl fick hon aldrig, och även om hon var omtyckt, så kom ägarna med tiden fram till att de nog kunde valt bättre.
 
Eller kanske att de inte alls var redo just där och då. Men ändå var det modiga kom att berätta om det, i förhoppning att jag skulle kunna påminna andra om att tänka på alternativ i god tid. Det går ju oftast bra, men att våga fundera igenom alternativ och möjligheter gör det kanske lite enklare när det inte blir som man hoppades. 
 
0 kommentarer

Hur länge kan man hoppas?

 
När är det dags att ge upp? Dags att sluta vänta och hoppas att Atlas ska komma tillbaka... Bara en stallkatt, men ändå saknad och omtyckt.
 
Tiden går och hoppet krymper. Han har aldrig försvunnit förut, så risken är tyvärr stor att något allvarligt hänt honom.
 
Jag sa till Unni att det skulle kännas bättre att hitta honom död, att få veta. Hon höll inte med. Det är väl bättre att han har flyttat och har det bra hos någon annan, tyckte hon. Klokt tänkt. Ett annat perspektiv än mitt, där ovissheten gnager. Och misströstan ökar.
 
På bilden är det Carpus, som på många sätt var lik Atlas. Vi fick ha honom många år, men han dog ändå för tidigt. Påkörd, men återfunnen död. Trots allt bättre än att inte veta, kanske...
 
2 kommentarer