Flera vinterhagar

 
Problemet med hagar på vintern är att de lätt blir upptrampade och trista. Där vi bor håller marken mycket fukt och är inte så genomsläpplig, så det blir fort dyngigt och jobbigt att gå. Inte kul för oss, och inte bra för hästarna heller.
 
Första vintrarna var inte roliga, men sedan har vi lärt oss lite hur vi kan göra. Dels har vi kostat på ordentliga markarbeten vid ligghallen. Så utanför den finns en yta som är dränerad, täckt med markväv och överst ett rejält lager grus. Det var dyrt, men det är jättebra.
 
Hela vinterhagarna kunde vi inte göra så med, för jag vill ha rejält tilltagna ytor. Den del som används för lunch- samt frukosthagar är större än hela hagen i många andra stall. En förutsättning för att hålla lugnt i flocken och för att ge hästarna en chans att röra sig på marker som är i hyfsat skick. Det minskar också belastningen på miljön.
 
Men det räcker inte hela vägen ändå. I år har det varit ovanligt torrt, men när det regnar blir en del avsnitt upptrampade ändå. Då byter vi helt enkelt hage. Vi har flera olika avdelningar, totalt fyra stycken. När vi hade två flockar så kunde alltså alla få byta en gång under vintern. Oftast bytte vi när det frusit till för att komma bort från knaggliga och knöliga delar.
 
I år behövdes det aldrig. Marken var helt OK, eftersom det varit så torrt. Men förra veckan, när snön smält bort, började det bli upptrampat på några ställen. Så då passade vi på att öppna till en ny del av hagen. Verkligen uppskattat av hästarna, som kunde gå på upptäcksfärd, och kanske hitta några små strån att smaka på.
0 kommentarer

Tack för fina minnen!

 
 
I fredags begravdes min morbror Per. Han blev över 94 år, så han fick ett långt liv. Avskedet vid begravningen blev också en summering och en liten tillbakablick på en del av de minnen han delat med oss som var där.
 
För mig är många av minnena kopplade till hästar. Dels för att han var den som i sitt arbete som hovslagare hittade fjordfölet Musella, som blev min första häst. Dels för att det sedan under många år var han som skötte om hennes och våra andra hästars fötter. Lite komiskt var det att hon, som rekommenderats av en hovslagare, var en alldeles utmärkt bra första häst på de flesta vis, men hon hade inte de bästa hovarna... Så många tappskor som hon hade har jag aldrig drabbats av sedan. Delvis för att jag lärde mig läxan då att det är sant att hovarna är en väldigt viktig del av hästen.
 
Han lärde mig mycket om hovar och hovslageri, och jag fick öva en del. Kunskaper som jag ännu har glädje av. Dokumenterade på hembygsgården i Ingeborrarp (Örkelljunga kommun), där mina bilder av hans skoning illustrerar hur det går till att sko en häst. Som många hovslagare var han inte den bästa på att hålla tider, men oftast stämde det rätt bra. Han brukade lova att "Om han levde och hade hälsan"  så skulle han komma imorgon. För det mesta så kom han också. Ofta var han rätt fåordig, men ibland kom inspirationen, och då var han en kunnig lärare. Jag tror att han uppskattade mitt intresse.
 
Han började sitt arbetsliv som dräng och kom till Västergötland. På premieringen i Skara 1947 fick han uppleva följderna av avhästningen, som var högaktuell då. De nypremierade fina hästarna som inte hittade köpare på plats leddes raka vägen in i slakteriet. Med premieringsrosetterna kvar på huvudlaget. Det var en minnesbild som gav intryck och som han delade med oss långt senare.
 
Han kom till Alnarp och utbildades till hovslagare där. Från de sydligaste delarna av landet bar det sedan av mot Norrland. Han arbetade i många år runt Jokkmokk och skodde hästar där. Men flyttade sedan åter hem till Hishult i södra Halland och flyttade in i sin farfars hus vid den gamla bron vid ån. Farfadern hade varit vagnmakare, och jag undrar ibland om det finns någon av hans vagnar kvar.
 
Per hade hunnit vara pensionär i många år, men på graven fanns en fin hästskoformad krans, som minde om hans gärning som hovslagare. Vid sidan av hovslageriet ägnade han sig åt hantverk och slöjdande. Han spelade också många instrument, och byggde även en del. Det var alltid spännande att komma in till honom och få prova en del av dem. Ibland gav vi oss istället ut i naturen, tittade på växter, hans bin eller paddlade kanot i ån.
 
Ja, många minnen finns det kvar. En hel del av hans minnen vet jag inget om, men jag är glad för det som jag fått ta del av. Bilden på mig som liten har han tagit, då jag fick låna hans fina leksakshäst - en glädje och ära att få rida på den en stund.
 
1 kommentar

Grundfärgerna

Hästens grundfärger, eller standardfärger som de kallas i Bo Furugrens bok om hästens färger, är fyra. Det menade man för 100 år sedan också (C G Wrangel), men sedan var det en period då många bara pratade om tre grundfärger. Nu är det dock igen fux, brun, svartbrun och svart som gäller. Ovan ses en brun och en fux i par.
 
Brun har jag redan skrivit om. Bruna hästar finns i många olika nyanser, och har grundfärgen svart. Det svarta trycks dock ut i "kanterna" av ett dominant anlag, som gör att hästen blir brun, så här till exempel (new forest):
Den mörkbruna färgen har ibland blandats ihop med den svartbruna. Gentiken bakom svartbrun är inte fullt utredd, men i praktiken är svartbruna lätta att skilja från mörkbruna och svarta, och det kan vara rimligt att de har en egen benämning. En svartbrun är "svart och brun", och till skillnad från de mörkbruna så täcker de svara partierna större delen av hästens kropp.
 
En svartbrun är alltså svart, men brun eller gulbrun vid ögon, mule, flanker och armveck. Precis som för de svarta hästarna så är det lite olika "hur svarta" de är, men har man lärt sig att färgen finns så känner de flesta igen den lätt. Här är ett exempel:
 
 Hos nordsvensk är de svartbruna ofta väldigt ljusa på de ljusa partierna. Nedan ses ett exempel på ett par, där den till vänster i bild (högerhästen...) är svartbrun och parkamraten mörkbrun:
 
Här kommer ännu en mörkbrun. Även om den också är lite "ljus i kanterna", så är det tydligt att den har svarta ben, svarta skyddshår och är brun i olika nyanser över kroppen.
Svarta hästar är svarta både i skyddshår och täckhår. Tidigare sa en del att de aldrig kunde ha ett brunt strå, för då var de inte svarta. Det stämmer inte riktigt, för även dessa kan solblekas, och blir då lite bruna i manen bland annat. Och även svarta hästar kan ha nyanser, även om man oftast inte anger dem. Så likadana är de inte. De brukar vara gråa när de föds. Jag visar ett svart russ, och ett par svarta shetlandsponnyer.
 
Fux är den av grundfärgerna som skiljer sig från de andra tre genom att de saknar svart. Täckhåren är rödrbuna i olika nyanser, och man och svans kan vara alltifrån nästan vita till mörkbruna, men aldrig svarta. De är homozygota för anlaget e, och det är grunden till "fuxregeln", som säger att fux ihop med fux bara ger fux.
 
Däremot kan fuxar födas också av svarta eller bruna föräldrar (så länge de är heterozygota och båda har anlagsuppsättningen Ae). Det förekommer också att fuxar har små svarta/mörka fläckar på kroppen. De är trots det fuxar. Fuxar har oftare stora vita tecken och mer stickelhårighet än hästar med andra grundfärger.
Fux med ljus man och svans (ardenner) och fölet är också fux:
 Om du vill läsa alla inlägg i bloggen om färger så finns de här: http://stuterikry.blogg.se/category/farg.html
 
 
3 kommentarer