Julklappshoppning

"Men jag har ju putsat allt och packat klart!" Det var nästan tårar i ögonvrån när jag tyckte att Unni verkade alldeles för sjuk för att åka och rida pay and jump julklappshoppning i Mantorp igår. Hon hostade så hon knappt kunde sova kvällen innan, och vaknade sedan med en huvudvärk som inte släppte med Alvedon ens. Men rida årets sista pay and jumup skulle hon.
 
Så hon fick en Treo av mig. Det var inte gott, men det var ingen tvekan från henne. Jag frågade Peppe vad han tänkte om att ge 14-åringen medicin för att kunna åka och rida. "Är det dopning" sa han. Nej, det är det ju inte med den sortens medicin, inte så länge man inte ger det till hästen och det gjorde vi inte. Men är det vettigt? Tja.
 
Jag var väl själv i samma ålder när jag gjorde liknande för att kunna följa med på jullovets långritt. Ville inte missa det. Blev förstås sjukare sedan. Men gladare. Så jag förstod.
Massor med starter var det på Liljas fina anläggning. Så vi behövde inte åka förrän efter lunch. Kom dit, fick inte en, men TRE! julklappar i påsen när jag betalade startavgiften, och sedan gick Unni banan mellan två höjder. Kort om tid, men hon var mentalt förberedd för det. Kunde banan efter att ha tittat på några andra, och så gick vi ett varv, nio hinder.
På parkeringen såg vi en fjordhäst (Amazon) och på framridningen mötte vi även gänget runt Efin (bilden). Kul! Så klart många fina hästar av andra raser också, men extra kul med fjordingar som hoppar bra.
80 cm var höjden för dagen. Påminde mig om att för ett år sedan red hon sin andra P&R och då på 50 cm, efter 40 cm lite innan. Nu var det inte ens nytt med 80 cm, utan en höjd som de tävlat hela hösten. Efter dålig känsla på senaste tävlingen ville vi dock inte ha svårare, utan hade som mål att få en fin och stadig runda som säsongsavslut.
Precis så blev det. Säkert och utan minsta inslag eller tvekan tog de sig runt de nio hinderna. Vi köpte en tjusig rosett, och åkte sedan hem i snöfallet. Nöjda, och förstås lite trötta.
 
På vägen hem frågade jag Unni om hon kunde gå i skolan nästan dag efter detta. Kanske inte, sa hon. Vi får se imorgon. Men nu är alla prov klara för den här terminen. Jag påmindes om att hon kämpat sig iväg på fredagen för att göra årets sista prov. Så då var det väl OK att få göra det roliga också.
 
 
 
 
 
1 kommentar

Julkalender 17:e december

Nu gör vi en ännu längre tillbakablick än förut. Den enda hästen i kalendern som jag aldrig sett.
 
Morfars farfars farfar till Ljosefin han är 
Och minst sex gånger till i stammen där 
En hingstlinjegrundare som blev legendar
Fast han var enda godkända sonen till sin far
Född i Norge 1923
Vet du då vem det e?
0 kommentarer

Som vanligt igen

 
Tänk vad bra det är med "som vanligt"! Det kan ju låta hur tråkigt som helst, och kanske är det ibland. Men när det inte varit som vanligt - då är det väldigt bra när det är det igen. Och faktiskt är ju kunskap om att känna igen som vanligt också viktigt för att känna igen när något är fel.
 
Som förra helgen när Desolett mådde så dåligt. Jag lyckades aldrig komma på vad det var som var orsaken till hennes extrema trötthet. Och det spelar ju inte så stor roll. För nu verkar hon må bra.
 
Igår njöt jag av att hon var som vanligt, på alla vis. När jag hämtade in henne för ridning stod hon med ena hoven i badkaret där de får foder. Som vanligt. Fast så gjorde hon inte förra helgen. Men nu var hon som vanligt, med sina egenheter.
 
I stallet var hon snäll som alltid, och sedan sadlade jag på och red ut en sväng. En gammal vanlig runda tog vi. Och det blev som det brukar. Först gick det lite segt och långsamt. Bortåt ensam. Det går, men ingen extra energi. Trava är segt, skritten går långsamt. Galoppera går om man måste.
  
Efter en stund frustade hon förnöjt flera gånger. Hon skrittade på lite bättre. Mitten av rundan är bäst. Sedan passeras den magiska gränsen där hon anser att nu är vi på väg hemåt. Dessutom lite kallt väder. Så då ökar takten, skritten tuffar på i nästan onödigt bra fart. Prasslar det i buskarna så skyndar hon framåt.
 
När vi kommit ut på bilvägen kom en liten röd bil ur kurvan vid skogen. Man kan ju låtsas bli rädd och börja trava hemåt, när det nu passar så bra. Suck, som vanligt alltså. Jag vände henne, mötte bilen lugnt och stilla. Rädd för bilar är hon ju inte. Men på hemväg kan man hitta på vad som helst, fast ganska snälla ryck ändå.
 
Vi hade inte kommit så mycket längre när det kom en traktor med vagn. På flaket metallbaljor som skramlader och skumpade. Jag satt av innan den var framme. Desolett var alldeles för mycket som vanligt när hon är nästan hemma. Hon är inte rädd för traktorer heller, så när jag stod bredvid kom hon ihåg att det ju är så.
 
Jag satt upp igen, och så fortsatte vi hemåt i energisk skritt, nästan överilad. Grannens hundar - var de där. Man kanske kunde låtsas? Vi tränade lite halt och öppna, när det nu fanns så mycket energi. Desolett trampade på fint. Vi kom hem i bra ordning, slappnade av sista lilla biten. Tryggt att vara hemma igen. Ibland suckar jag när det är så här. Men igår var det så bra att allt var som vanligt.
 
0 kommentarer