Nöjda!

 
Japp, det gick bra igår! Tycker jag i alla fall. Vi fick en fin tävlingsdag, och kom inte ens sist. Vi var snubblande nära att knipa två poäng i fjordcupen, och 59,821% var nästan jobbigt nära de magiska 60%. Det fattades alltså en halv poäng... 0,5 av 280 i max. Bra att vara nära förstås, och lite uppmuntrande att istället överträffa förväntan om att bli sist och istället bli åtta av nio startande.
 
 
Så det målet nåddes inte, men det var trevligt och roligt ändå. Jag kom ihåg programmet, och vi gjorde alla moment helt OK och på helt rätt plats. Jag kom ihåg att ha roligt och till och med att le ibland, och vi slutade som åtta av de nio startande och fick ihop tre sjuor, vilket väl inte är så illa för en debutant. Och jag tycker att vi blev rättvist bedömda. Och jag vill inte byta min c-ponny mot någon av de långbenta tjusiga konkurrenterna!
Desolett fick 5,5 på gångarter, precis som Finja och Haldol fått tidigare, men i det här fallet och den här gången kan jag hålla med. Att avsluta med två sjuor med omdömet "Rak!" och sedan slutomdömet "Lydig häst som visas mjukt, för dagen svag i sin bjudning" känns helt OK. Nästa gång (om och när det blir) tror jag att jag vågar satsa lite mer.
Nu handlade det ju om att verkligen starta. Ha alla saker som krävs, göra rätt, vara på rätt plats och allt det där. Det underlättar att jag varit runt på massor av tävlingar som ponnymamma, men det är inte riktigt samma att fixa det själv. Unni rättade till håret, då min taffliga uppsättning var för ful, men annars var jag min egen groom. Och tackar Unni för fotografering! Idag är det min tur att hjälpa till vid Unnis och Denvers start.
 
 
0 kommentarer

Starta eller tävla

"Det är skillnad på att starta och att tävla" sa Unnis hopptränare Zara på träningen i torsdags. Klokt, tycker jag. Även på riktig, lokal tävling kan målet vara utbildning, en bra erfarenhet och ett träningsmål för ekipaget. Resultatet behöver inte räknas i rosetter.
 
Zara fortsatte och poängterade att även om man har en äldre häst så kan avdelning B (bedömning A) vara ett bra val i hoppning. För att bli trygg, för att ge hästen en bra runda och bygga självförtroende. Att tävla kan ibland rasera mer än att bygga upp. Men en väl avvägd start är en viktig bit på vägen.
 
Så i helgen ska både Unni och jag fokusera på att starta, inte tävla. Unni rider hoppning lätt E+ och jag lätt B dressyr, båda på lokal tävling. Unni är anmäld till avdelning B, eftersom det är ny höjd och det känns som en lagom utmaning. Och för mig är det över 30 år sedan sist, så det blir bra att koncentrera sig på att starta, att ha en bra dag på tävlingen.

Klart jag kommer vara nervös ändå. Men jag ska försöka andas och kanske till och med le. Njuta av att vara den enda med fjordhäst på hela dagen, och vara glad för det. Kanske inte domaren är - det får vi se. Denna domare har gett både Finja och Haldol 5,5 i betyg på gångarter, så med tanke på att särskilt Finja brukar få mycket beröm för detta, så känns det rätt bra att vi inte fokuserar så mycket på resultatet. Och så får jag förstås föröka göra allt jag kan för att få ett bättre betyg än så. Men när jag rider ska jag tänka på nu och det som kommer precis strax. 
 
Vi ska gå in och vara här och nu. Starta och genomföra - det är ju rätt stort om vi fixar det! Och så ska jag tänka på Ella, som tävlat så bra och framgångsrikt, och hur många gånger hon också tränat på att tävla, startat och efter hand verkligen tävlat och levererat allra mest när det gällde. Bilderna visar några av dessa tillfällen. Och att det tar tid, lång tid, att komma dit. Om någonsin?
 
 
 
 
 
 
3 kommentarer

Ingen fara om man har koll?

 
"Inavel är ingen farligt om man vet vad man gör." Mer än en gång har jag hört det påståendet, eller andra likande varianter, som att det är bra med linjeavel, om man väljer de bästa individerna, att de mest framgångsrika uppfödarna kan hantera inavel med mera.
 
Men stämmer det? Kan man ha koll på den otroliga mängd anlag som en häst (eller annat djur) har? Och kan man veta vad som är säkert? Det man säkert kan veta är att det blir mer enhetliga avkommor om man snävar ihop aveln mot mer linjeavel eller inavel. Man kan alltså snabbare "konsolidera typen" som man ibland hör någon säga.
 
Men inte ens att det blev ett bra resultat av en parning med två närbesläktade individer är en garanti. Om dessa båda individer skulle bära en defektgen, som är recessiv, så är det bara 25 % risk att avkomman får det anlaget från båda sina föräldrar och därmed blir sjuk/defekt. Om bara den ena föräldern bär anlaget så kommer det att gå bra. Och även om båda är anlagsbärare så är det alltså 75 % chans att fölet inte visar den aktuella defekten.
 
Det låter ju bra. Men det betyder också att defektgener hinner spridas en hel del innan de visar sig. Det brukar ta ett tag innan det första sjuka fölet föds Och då är det inte sällan att det kommer flera. Som med den förfärliga hudsjukdomen som drabbat flera varmblodsföl på senare tid, både i Sverige och andra länder.
 
De som har fött upp fölen har ofta gjort det utan att ens ana att risken fanns. Så är det oftast. Väldigt ofta har samma eller liknande kombinationer gått bra i många andra fall. Förstås. För så funkar det, och det gör att innan en defekt upptäcks har den hunnit spridas en hel del.
 
Men gentest då - det måste väl vara lösningen? Både ja och nej, säger jag. I fallet med hudsjukdomen hos varmblodsfölen (och en del andra kända defekter) så funkar det fint. Man kan testa föräldrar (eller åtminstone hingstar) och på så sätt undvika att sjuka föl föds. Det är bra.
 
Men det löser inte det faktum att man kan räkna med att alla individer bär olika typer av "dåliga" anlag. Även om de är fantastiskt bra individer är det så. Och om man då "linjeavlar" (eller inavlar - jag menar att det är två ord för samma sak), så har man alltid risken att just de icke önskvärda anlagen följer med och slår igenom. Hur duktig uppfödare man än är finns den risken. Vi har inte tester för allt, vi känner inte till allt. Det tillkommer nya mutationer. Och det kostar att testa. 
 
Dessutom innebär inavel också att man på motsvarande sätt tappar bort en massa anlag. Både bra och dåliga anlag, men om de som bär på dessa aldrig får chansen i avel, så kommer vi aldrig kunna återskapa dem.  Det är också en viktig aspekt. I varje fall om vi tror att vi i framtiden kan behöva någon egenskap som vi glömt att värdera tillräckligt idag. Nu pratar vi mer om en ras än individer. Men det är också viktigt. 
 
All rasavel och allt urval innebär i viss mån att man snävar in och begränsar. Det betyder ju också att man selekterar och förbättrar. Så det kan vara frestande att ta genvägar. Men bredden i avelsarbetet är också viktig. Och det vet förstås de allra duktigaste uppfödarna. De vill föda upp trevliga, sunda och användbara hästar, och till det målet finns inga genvägar.
 
2 kommentarer