Hon är med mig, alltså!

 
Det är få som kan få mig på så gott humör som Aska. Hennes härliga attityd är bara så underbar, och hennes positiva inställning smittar. Hon ger energi och får mig att le.
 
Jag har inte haft så mycket tid för henne den senaste månaden, och förutom att hon fick en helhelg på riksutställningen så har det just inte blivit något tränat alls. Så nu tycker hon att det är ännu mera dags än annars, och hon vill ju alltid vara med. När hon ser mig i hagen gnäggar hon och kommer susande.
 
När jag hämtade Desolett för att rida i förra veckan såg jag inte Aska, och jag tänkte att jag kan prata med henne sedan. Jag började gå mot grinden med Desolett snett bakom mig. Plötsligt såg i ögonvrån - ingen grimma?! Hur sjutton hade Desolett kunnat tappa grimman medan jag ledde henne? Nej, det hade hon inte. Det var Aska som kommit smygande, och hon hade klämt sig in mellan Desolett och mig och gick där i par - med förhoppning om att få följa med.
 
Så i helgen fick det bli Askas tur. Hon är inte riden mer än några få tillfällen, och bara i skritt. Så jag gjorde i ordning henne och tog henne till ridbanan och satt upp. Hon stod som ett ljus - jag kan, jag är med dig! Vi skrittade iväg och efter ett varv bad jag henne trava. Jag gjorde som vid visning och hjälpte till med ett sss-ljud. Det funkade!
 
Vi travade ett varv, bytte sedan varv genom att vända över banan. Halt, beröm och lite skritt. Och så trav i andra varvet. Lugn, glad och samarbetsvillig. Det kan inte bli roligare än så här!
 
Och även om man förstås kunde ha gjort mer och tränat oftare än vi gjort, så tänker jag att det faktiskt är viktigare att det får vara roligt och blir bra. Jag blir lite orolig när jag ser de som vill bygga kondition på sin treåring. Som jag ser det ska de bara få lära sig saker, vara positiva och trygga. Bygga muskler får hon göra i sin stora hage. Det hårda jobbet sparar vi till senare.
 
0 kommentarer

Gör inte det svåra svårare

Jag har varit med om att avliva många djur, och om att hjälpa djurägare till att fatta det tunga beslutet att avliva sitt djur. Ibland är det deras allra bästa vän, ibland den enda de har. Även när det inte är så, är det oftast ett svårt beslut. Och man vänjer sig inte.
 
Det händer att det blir akut, att beslutet måste tas nu, fast man inte fick någon förvarning. Det är tufft. Det är vanligare att de kommer smygande, de saker som gör att livskvaliteten inte längre är bra. Frågan är om inte det är svårare för de flesta.
 
Var ska man dra gränsen? Hur länge kan man vänta? När är det dags? Hur vet man? Och kan de inte bara dö stilla i sömnen - det vore ju skönast? Fast det händer inte så ofta.
 
Jag tror att de flesta ändå vet när det är dags. Om de är beredda att lyssna på sitt djur, och sätta djurets bästa i första rummet. Fast beslutet är svårt.
 
Det finns några som inte ser det, eller inte vill se. Då kan det bli mitt ansvar som veterinär att berätta, få dem att förstå. Svåra samtal, men nödvändiga.
 
Ibland får man som djurägare en annan sorts samtal. De kan komma från vem som helst, och ibland även från en veterinär. Dessa samtal handlar om att försöka lite till, prova någon behandling eller bara ge lite mera tid. Ibland är det rätt, men ibland är det fel. Vad vi än gör så kommer ändå en dag den punkt när livet inte längre varar längre. För oss alla. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa lägen.
 
Jag har nämligen träffat många fler djurägare som ångrar att de förlängde lidandet, än jag har hört någon säga att de hade för bråttom att besluta om avlivning. Även om behandlingen lyckades och de fick ännu en tid med sitt djur så händer det att de ångrar sig. Inser att det var mer av egoistiska skäl än av omsorg om djuret, sin bästa vän.
 
Så jag vill be dig om en sak: När du pratar med någon som överväger att fatta beslut om att avliva sitt djur. Lyssna och var där. Men försök att låta bli att ställa frågan om djuret inte kan leva lite till. Du riskerar att göra det svåra ännu svårare med den frågan. Ofta kan nämligen djuret leva lite till. Frågan är dock hur. Om det blir en bra sista tid. När man tittar på det i backspegeln så är det ofta just det man värderar. Alltid svårare framåt än bakåt.
 
Och om du står inför det svåra beslutet själv: försök att hitta någon som du litar på om du behöver diskutera det hela. Man kan behöva stöd i det svåra, och hjälp att se klart. Och att minnas att detta är du skyldig din vän. Fast lätt blir det aldrig.
 
0 kommentarer

Höstbete

 När fölstona fick komma hem på bra bete på återväxten, fick de andra tre stanna kvar i sommarhagen. Gräset där har vuxit över förväntan, och Desolett är till och med lite för tjock och Aska ser bra ut. Men Denver har tappat lite, trots att han får lite kraftfoder vid ridning. Han är perfekt i hull och fint musklad, men får helst inte tappa mer.
 
Så i helgen fick han flytta hem till fölstona. Toppen, tycker Unni som får mycket närmare att hämta sin häst. Och toppen, tycker Denver som aldrig säger nej till mat.
 
Vi undrade lite om det skulle bli tjafs mellan honom och Muska igen - de båda gillar inte varandra så värst bra. Och Denver har haft svårt att acceptera Muska som ledare i flocken. Men nu verkar det gå bättre. Allt var lugnt vid insläppet och dagen efter såg jag hur Denver svängde av när Muska gav en signal med huvud och blick. Fölen tycker det är roligt med en kompis till i hagen - och de har ju gått med honom tidigare.
 
Den bortre delen av sommarhagen har varit avstängd ett bra tag nu. Gräset har vuxit upp fint där igen efter torkan, och även om det inte är lika näringsrikt som vallen med klöverinslag, så är det härligt grönt och fint. Det är eländigt långt att hämta häst där, speciellt nu när dagarna blir kortare och kortare, men jag kände att detta år kan man inte låta bli att ta vara på de möjligheter som bjuds. Så Aska och Desolett fick komma dit igen, och blev mycket nöjda med det. Så klarar de sig också på bete ett litet tag till.
 
Om det skulle bli några balar hösilage över längre fram på säsongen, finns det säkert någon som vill köpa det. Dessutom gott att ha lite marginal och skönt att slippa börja fodra redan. Den säsongen är dryg nog ändå. Både jag och hästarna trivs så länge betet räcker.
 
 
 
0 kommentarer