Redo för träningsdagar

Med egen hästgård behöver man aldrig känna sig sysslolös. Semesterparadis hela året eller ett evigt arbetsläger. Det beror på hur man ser det. Säkert är att man aldrig blir klar. 
 
Inför ridlägret ökade motivationen att få ordning på ridbanan. Växtligheten har ökat i en otrolig takt. Delvis beror det på att vi varit mindre flitiga på att träna där, delvis på att första harvarna Ella och Haldol båda har flyttat. 
 
Vi pratade om vi skulle köra med Io eller Finja - vem kunde vara bäst? Vi ska nog prova med dem en dag, men nu behövdes intensivkörning. Så i brist på traktor fick det bli de bästa motordrivna hästkrafter vi har. Harven kopplades på dragkroken, och resultatet blev över förväntan. Ella krattade där vi missade och tog bort växterna.
 
Innan dess hade jag kört över alla kanter med röjsågen. Björk och al slår skott i en otrolig takt, så trots att Peppe sågat tidigare i år behövdes det igen. Efter några timmars jobb med dessa insatser var skillnaden tydlig. Resultatet blev inte perfekt, men en bra uppryckning. Och sedan kom regnet, som på beställning, så att dammet lade sig. Och efter det en omgång harvning till. Så nu är vi redo för tre dagars träning - det ser vi verkligen fram emot!
 
 
 
1 kommentar

Trivs bra

 Hejde verkar trivas bra här. Han funkar fint både i flocken och i träningen. Han vill gärna vara med och tycker om att bli hämtad i hagen. Positiv och mysig, som han alltid varit. Hanhoppas varje gång vi kommer att det ska vara hans tur.
 
I flocken har han hela tiden haft en klok attityd. Lite försiktig och vill inte ha bråk, men inte onödigt rädd heller. Snäll och smidig, som vi känner många av hans släktingar. Ändå blev jag först förvånad när jag såg hur Finja bjöd in honom till att klia henne efter bara 1½ vecka här. Hon kan vara både grinig och misstänksam mot nya, rätt länge också. Men Hejde blev tydligen godkänd. För det hände mer än en gång.
I början kliade han lite försiktigt. Han visste också att hon kunde vara arg, så bäst att passa sig. Men hon hade inga onda avsikter, så snart stod de och myste ihop. Bytte sida också efter ett tag, så att både blev ordentligt kliade. Även Aska delar gärna klistund med Hejde.
 
Träningen går också bra. Redan andra ridpasset provade Ella att smacka på lite för att se om han kunde tänka sig att galoppera. Galopp med ryttare på ryggen var nytt. Men det var svårt att tro. Lite tveksam i början, men fattade båda galopperna rätt redan första dagen, och galopperade snällt i båda varven. Nästa dag såg vi en bättre bjudning framåt. Just nu är det bjudning och förståelse för de grundläggande hjälperna som han får träna. De flesta dagar blir det träning på ridbanan. Vi varierar med lite annat, och senast blev det en långpromromnejd ihop med Aska. Det gillade de båda. Han säger aldrig nej, och han vill verkligen göra rätt. Han verkar som sagt trivas bra med träningen, och han utvecklas för varje dag, så det är roligt för oss alla.
 
1 kommentar

Ge dig inte!

 "Ge dig inte!" eller "Låt inte hästen vinna!" hur många gånger har inte ryttare och hästmänniskor fått höra detta? I alla möjliga sammanhang har jag hört det. Alltifrån hästar som inte vill låta sig fångas i hagen till helt andra saker som det kan vara svårt att få hästen att göra. Gå över vatten, hoppa ett hinder, göra en bra galoppfattning eller ja, nästan vad som helst.
 
Nästan lika många gånger har jag fått veta att fjordhästar är envisa. Eller i värsta fall dumma. Envisa eller dumma för att de gör som de själva valt, eller i vart fall inte det som människan tänkt. Människan som förlorade kampen.
 
Jo, jag har också träffat felhanterade fjordhästar, och felhanterade hästar av andra raser. Sällan är problemet att hästen vann. Oftare är problemet att den förlorade förtroendet eller motivationen, ibland båda. Ibland (oftare än människan tror) har den helt enkelt inte förstått. Vi är inte alltid så tydliga.
 
Och även jag har ibland tänkt fel. Tänkt att hästen måste gå in i transporten om man påbörjar lastning. Istället för att tänka att man kan ta det i etapper, som jag ser det nu. En fot på lämmen kan vara bra nog. Viktigare är att se till att avsluta bra. Och att vara noga med att belöna eller förstärka rätt beteenden. Inte så lätt, men det är det som gör skillnad. Jag tror inte att de i allmänhet är bråkiga, men att vi kan plocka fram fel saker. 
 
Jag tänker att det man vill vinna är hästens förtroende och lust att samarbeta. Det blir helt uppenbart när det kommer till att fånga en häst i hagen. Det går inte att trötta ut den, eller inte låta den vinna. Jag kan i varje fall inte springa fortare och längre än en häst. Men jag kan oftast få den att vilja komma. Väcka dess nyfikenhet, belöna och uppmuntra steg i rätt riktning och försöka få den trygg. Om man menar på det viset så kanske jag vann, eller vi båda. Jag uppnådde det jag ville. Hästen fick belöning och kände sig trygg.
 
Det går inte att få någon större framgång med tvång annars heller. Vår styrka är varken snabbhet eller andra fysiska företräden. Men vi kan oftast vara smartare än hästen. Till och med smartare än en klok fjordhäst (det är nog det som förväxlas med envishet ibland). Och vi kan jobba med att få hästen att vilja göra rätt - då har vi verkligen vunnit något. Kanske till och med en vän, efter ett tag.
 
Självklart menar jag inte att hästen ska få göra vad som helst. Jag har en massa regler, som att de inte får gå ur boxen innan det ges klarsignal att gå, eller att även ute stå stilla tills jag säger att de får gå. De ska efter ålder och utbildning kunna allt möjligt - det är så mycket att jag inte ens tänker försöka rada upp det, och jag tror inte det behövs. Och det är viktigt med konsekvens - att få den respons man vill ha. Om jag inte får det så får jag fundera på hur jag ska ändra mig för att lyckas.
 
Jag vill se det som en konst att träna och utbilda hästen. Att vinna dess förtroende och vilja att samarbeta. Det är segern för mig, och det fina är att ingen är förloraren.
 
1 kommentar