Oron för sjuk häst
Så mycket glädje som våra djur ger oss för det mesta, så mycket oro och vånda får vi genomlida när de inte mår bra.
Haldol har nu varit halt i över en månad, och visst är han bättre, men inte alls så bra som jag hade hoppats. Det började med en akut hälta höger bak i slutet av november. Efter undersökning bedömde jag att det troligen var en hovböld på gång, eftersom hältan var plötslig och kraftig, och hoven kändes varm. Vi avvaktade och vi letade efter den där bölden som skulle mogna fram, men inte gjorde den det. Lite bättre blev han efter några dagar, och jag fick lite nytt hopp.
Men efter två veckor var det fortfarande inte alls bra, och tillsammans med hovslagaren gjorde jag ännu en noggrann undersökning av hoven. Var det en hovbensfraktur ändå? Jag fick tid på klinik samma dag som jag ringde, och bokade hastigt om min arbetsdag. Koll och röntgen - jo, nog var det hoven, men inte heller de kunde hitta någon böld. In på röntgen, men någon hovbensfraktur gick inte heller se. Deras hovslagare fick kolla, och han fick diagnosen inflammation i sulläderhuden. Hem med gips, som skulle bytas mot sko med sula efter några dagar, och så fick han stå på boxvila och äta antiinflammatoriskt.
Boxvilan hade han provat redan tidigare under sjukdomsfasen, och avskydde den ungefär lika mycket som Hassle saknade honom där ute. Men han fann sig, och han såg mycket bättre ut när han fick komma ut efter en vecka. Vi började med korta pass på ridbanan, och medan vi trodde han skulle beta kanter, så for han runt som en tok och bockade... Sen fick han komma ut till Hassle, och båda gillade det verkligen.
Medicinen trappades ut, och hältan blev åter synlig även i skritt. Han fortsatte leka med Hassle, men jag hade inte tänkt mig att han skulle vara halt fortfarande efter en månad.
Ny kontakt med hästkliniken igår, men de tyckte inte att det var konstigt att han är halt. Jag för min del hade nog trott att Unni skulle kunna skritta korta turer nu, och inte att han ännu skulle vara påverkad även i skritt. Jag är inte helt övertygad om diagnosen, men vad det än är så verkar han bli bättre. Fast sakta...
Hassle leker ju rätt vilt, även om de verkar trivas ihop, och jag har redan förut funderat på att flytta på honom. Så dålig som att bura in honom på boxvila är han dock inte. Han skulle kunna gå med de andra, men deras hage är rätt stenig och känns inte optimal för en ond hov. Så igår byggde jag sjukhage på nedre delen av fältet. Där får han gå ensam på dagen och på natten får han stå i box. Gissa om han var nöjd med lite vinterbete! Och på kvällen, när han blev sist in, så hade han så brått att han inte hann med att halta...
Håll nu tummarna för att han verkligen blir bra snart!