Fjordhästens hemstad

 
 
Det är ingen tvekan om att Nordfjordeid är en stad där fjordhästtraditionerna är viktiga och uppskattade. Att bronshästen, som sattes upp på premieringsplatsen 1983 för att minna om hundraårsjubileet för hingstutställningen, finns där är kanske inte så anmärkningsvärt, även om han är ståtlig. Men vart man går i stan så påminns man om fjordhästar på ett fint sätt, och det är ju mera ovanligt.
 
Locken på gatubrunnar pryds av fjordhästar, och detta fina kommunvapen går också igen på kommunens bilar och rådhuset. På lyktstolpar sitter snygga flaggor med en fjordhingst och texten Fjordhest for folket. På lördag kommer de visade hingstarna att paradera till stan ihop med musikkåren och invånarna går ut längs gatorna tillsammans med de internationella och norska fjordhästuppfödarna. 
 
Miljön påminner om den verklighet som formade rasen. Alldeles utanför stan reser sig fjällen brant med snö på toppen, och fjorden når ända fram till den västligaste gatan. Här är hingstarna stolta och kröker på nackarna i vårsolen. Och norrmännen har all anledning att vara stolta över sin fina häst!
 
0 kommentarer

Bruksprov och så ...Hangvar!

 
 
Idag har vi avnjutit bruksprov i underbart solsken, som fick snön att gnistra vit på fjälltopparna. Fyra hingstar genomför årets bruksprov för fyraåringar ( och äldre om de inte gjort det förut, men i år var det fyraåringar). De började redan igår med löshoppning och ridprov, men den delen missade vi. Idag kördes de först i dressyr i ridhuset och sen ett prov i arbetskörning utomhus med halter i tuffa backar.
 
Alla fyra hingstarna var väl förberedda och skötte sig fint. Det var isabellblacke Lille Ulrik och hans halvbror vitblacka Major (på bilden ovan) som båda var e.Elvar. Sen var det de båda ljusbrunblacka Lauvprinsen och Svoras Iver, där Lauvprinsen är e. Perakrossen och alltså halvbror med vår Finja Kry, och Iver är efter den till Sverige inlånade Fjelltor.
 
Efter proven var det paus innan veterinärbesiktning, visning på hårt underlag, show och lösvisning. När vi gick för att få i oss lite lunch såg jag på långt håll och musblack,som jag direkt kände måste vara Hangvar Kry. Jag kände igen utstrålningen från både mamma och mormor. Och visst var det han!
 
Bruksprovshingstarna må ursäkta, men Hangvar var dagens behållning för mig, så här långt (är någon förvånad...). I ett strålande skick, stolt och vacker, mötte han oss, lika vänlig som jag minns honom och med en härlig aptit på livet. Om det räcker för att övertyga domarna återstår att se, men nu är vi här för att följa honom och hoppas på det bästa. Jag är stolt över att vara hans uppfödare.
 
 
 
0 kommentarer

100 mil senare...

 Igår morse startade vi vår resa mot Nordfjordeid och hingstutställningen där. Jag hämtade Lena och sen for vi till Sanna och mötte Carina och Nina där, och fick parkera bilen hos Elisabeth. En snabb titt på hennes härliga fjordingar, och sen styrde vi kosan mot Oslo.
 
Första delmålet var gården Tuten hos min svägerska Annika och hennes man Tom. Vi avnjöt god middag samt bra sällskap och blev runtvisade på Tuten, där vi också sov över.  De fem Islandshästarna var fina, men vi var nog ett svårflörtat gäng, som ändå pratade mest fjordhäst.
 
Efter att ha klarat av femtio av resans mil till Oslo så var det bara ungefär hälften kvar. Vis av tidigare erfarenheter såg jag dock till att vi kom iväg hyggligt tidigt på morgonen, för resan på norska vägar är inte snabb. Värst visade det sig vara att komma förbi Oslo. De första åtta milen tog två timmar i sniglande köer, då vi hann lista ut att elbilar får köra i taxifilen (hjälpte inte oss...) och prata om mycket annat. 
 
Men sen blev det bättre, och fast jag nu gjort resan många gånger så är det ändå en stor upplevelse varje gång. Vilken natur! När långtradare ser ut som pyttesmå leksaksbilar vid fjällets fot, så inser man hur liten människan är, och vilken kraft naturen har. Djupa fjordar, branta berg och slingrande branta vägar, där E16 saknar mittlinje - det ger perspektiv och gör intryck! Och det tar tid...
 
Vi har rest från blommande fruktträd i grönskande gulgröna dalar i solsken och upp över fjället med metertjock snö. Vi har åkt genom fler tunnlar än vi orkat räkna, och upplevt hisnande höjder och trånga pass, där berget hänger ut över den slitna  vägen. För mitt ressällskap var upplevelsen ny, och vi alla konstaterade att detta kan inte beskrivas - det måste upplevas.
 
Visst finns det mål och mening med vår värd, men det är resan som är mödan värd, har det sagts. Kanske det, men var gott när vi rullade in i Nordfjordeid. Dessutom precis lagom, så jag hann deltaga på Fjordhorse internationals årsmöte, medan de andra kollade runt lite. Möte var trevligt och jag fick med mig en del att ta hem till Sverige och SFF.
 
Bara några fjordingar har vi sett under vägen. Men nu ser vi fram emot tre dagar med fjordhäst och fjordhästmänniskor. 
 
 
 
 
0 kommentarer