100 mil senare...
Igår morse startade vi vår resa mot Nordfjordeid och hingstutställningen där. Jag hämtade Lena och sen for vi till Sanna och mötte Carina och Nina där, och fick parkera bilen hos Elisabeth. En snabb titt på hennes härliga fjordingar, och sen styrde vi kosan mot Oslo.
Första delmålet var gården Tuten hos min svägerska Annika och hennes man Tom. Vi avnjöt god middag samt bra sällskap och blev runtvisade på Tuten, där vi också sov över. De fem Islandshästarna var fina, men vi var nog ett svårflörtat gäng, som ändå pratade mest fjordhäst.
Efter att ha klarat av femtio av resans mil till Oslo så var det bara ungefär hälften kvar. Vis av tidigare erfarenheter såg jag dock till att vi kom iväg hyggligt tidigt på morgonen, för resan på norska vägar är inte snabb. Värst visade det sig vara att komma förbi Oslo. De första åtta milen tog två timmar i sniglande köer, då vi hann lista ut att elbilar får köra i taxifilen (hjälpte inte oss...) och prata om mycket annat.
Men sen blev det bättre, och fast jag nu gjort resan många gånger så är det ändå en stor upplevelse varje gång. Vilken natur! När långtradare ser ut som pyttesmå leksaksbilar vid fjällets fot, så inser man hur liten människan är, och vilken kraft naturen har. Djupa fjordar, branta berg och slingrande branta vägar, där E16 saknar mittlinje - det ger perspektiv och gör intryck! Och det tar tid...
Vi har rest från blommande fruktträd i grönskande gulgröna dalar i solsken och upp över fjället med metertjock snö. Vi har åkt genom fler tunnlar än vi orkat räkna, och upplevt hisnande höjder och trånga pass, där berget hänger ut över den slitna vägen. För mitt ressällskap var upplevelsen ny, och vi alla konstaterade att detta kan inte beskrivas - det måste upplevas.
Visst finns det mål och mening med vår värd, men det är resan som är mödan värd, har det sagts. Kanske det, men var gott när vi rullade in i Nordfjordeid. Dessutom precis lagom, så jag hann deltaga på Fjordhorse internationals årsmöte, medan de andra kollade runt lite. Möte var trevligt och jag fick med mig en del att ta hem till Sverige och SFF.
Bara några fjordingar har vi sett under vägen. Men nu ser vi fram emot tre dagar med fjordhäst och fjordhästmänniskor.
