Ingen bruksridning

Idag är det DM i bruksridning hos oss. För första gången på många år är vi inte med. Ja, jag har missat lite då och då, men Ella har varit en flitig deltagare. Hon har två segrar och jag en, och i fjol var jag tvåa och hon trea.
 
I år blev start bortprioriterat till förmån för studentbal. Ja, den var ju igår, men ändå skönt att slippa stöka iväg på morgonen. Mycket nog ändå just nu.
 
Kanske är det också så att vi är lite färdiga med denna tävlingsform. I grunden är det en jättetrevlig idé, och en bra test av samarbetet mellan häst och ryttare. Inte alls så lätt som man kan tro om man står bredvid. Däremot har jag alltför ofta blivit besviken på själva genomförandet. Oklara regler som tolkas olika från gång till gång, och ibland även inom tävlingen. Många funktionärer krävs, vilket gör genomförandet tungt, och ofta är de inte så pålästa om hur de ska bedöma sina moment. Mer än en gång har det blivit fel.
 
Efter att ha provat working equitation känns det som ett bättre alternativ. Här blir det också tydligare att det krävs snygg ridning, då varje moment poängsätts. Man räknar inte straff och felsteg, utan har en domare som bedömer hela ritterna, som innefattar såväl dressyr som en bana för teknik och speed.
 
Vi har inte kommit iväg på någon sådan tävling heller i år, då de har legat på datum som inte funkat för oss.  Men jag hoppas att det ska bli, kanske i höst. Däremot tror jag inte att det blir någon start på KM i bruksridning heller. Både Ella och jag har två inteckningar var i vandringspriset där, så man kan ju vara lite sugen på att försöka få en tredje inteckning. Men årets tävling sammanfaller med att jag ska till Gotland och döma, och kanske gör det inte så mycket. Man kan inte vara med på allt, och det kan nog vara så att det är dags för oss att gå vidare och lägga tiden på det som känns roligare.
 
0 kommentarer

En hund för en hästvän

Många av de som har fjordhäst har också västgötaspets, har jag sett. Jag är en av dem. Jag tycker inte att det är konstigt att den som väljer en sund och frisk häst med trevligt temperament väljer en hund som också har de goda egenskaperna. Båda är dessutom nordiska urraser, och en del av vårt kulturarv.
 
För dem som inte har upptäckt västgötaspetsen tänkte jag passa på att skriva några rader. Det finns förstås mycket mer och ingående information att hitta på många andra ställen, om ni vill läsa mera.
 
Den vanligaste missuppfattningen är att västgötaspetsen är en jakthund. Kanske liknar de jagande spetsar till utseendet, men detta är en ras som under lång tid har använts som gårds- och vallhund. Det är kor som de är avlade för att valla, och många gör ännu vallanlagstester, varav en del är riktigt duktiga. Vår Humle har visat sig vara duktig på att valla. Inti har också gjort någon bra insats, men är för busig och vill gärna få fart på gänget.
 
Som gårdshund är de väldigt trevliga. Oftast lätta att fostra, då de har det följsamma vallhundstemperamentet. Samtidigt finns en stor arbetsvilja och energi. Det känns som att en promenad aldrig kan bli för lång, och de skuttar som delfiner i den djupa snön på skidturer, och älskar att få vara med. Våra hundar ställer upp på det mesta, och allra bäst tycker de nog om agility. Viltspår, lydnad, rallylydnad och en del annat har vi provat och tillämpas med framgång av många.
 
De är friska och tåliga, och pälsen är lättskött. De behöver sällan bada (om de inte hittat ett mysigt ställe att rulla sig), och pälsen står väl emot både kyla och nederbörd. Det är sällan de är dumma mot andra hundar, och jag har två hanar som aldrig bråkar med varandra, inte ens när den ena haft tik på besök.
 
Hur mycket de skäller varierar med individ. Vår första skällde nästan inget. Humle har lätt till skall när han blir ivrig, medan Inti mera skäller för att vakta. Att de skäller en del är en naturlig del av deras sätt att arbeta som vallhund, men som jag ser det går det bra att hantera.
 
En stor hund i litet format, och en kompis som alltid är villig att hänga med. Om du inte bekantat dig med denna ursvenska härliga ras, så gör det! Den passar bra även med andra hästar, och förstås även för dig som inte har häst.
1 kommentar

De första lärospånen

 

Det finns mycket att vinna på att börja hantera fölen i tid. De lär sig otroligt fort. Jag brukar säga att det som man lägger i minuter på ett föl tar lika många timmar på en äldre häst. Om man lyckas grundlägga ett bra förtroende och samarbete har man verkligen något bra att bygga på för framtiden.

Men det gäller att komma ihåg att de är unga, och de orkar inte med långa pass. Korta och trevliga ska träningarna vara. Grimma på, lyfta hovar och kanske leda några meter, varvat med kli och mys. Sen räcker det. Det handlar mer om att skapa förtroende och vilja att få vara med och vara duktig än att träna.

 
Men visst ska man ändå sätta gränser. Det som verkar gulligt hos ett föl kan vara farligt hos en stor häst, som att få resa sig mot folk eller flytta på människor. Hingstföl vill gärna nafsa och få igång lek och bus. Det är lätt att vifta tillbaka och försöka fostra på honom, men oftast leder det till att han tjafsar ännu värre. Inte så konstigt, eftersom du svarade på inbjudan och började tampas med honom. Försök undvika att hamna i situationen, var inte och pilla vid mulen i onödan och sätt honom i arbete och fokus istället.

Tänk också på att det alldeles nya fölet allra mest behöver vara med sin mamma. Om hon är orolig om sitt föl så låt dem hellre vara några dagar. Kolla på lagom avstånd att allt är bra. Börja sedan med att mysa med stoet, borsta henne och låt henne visa sitt föl att du är trevlig. Då brukar det inte dröja länge förrän det kommer en nyfiken liten mule och vill kolla dig. Klia försiktigt och hitta skönaste stället, så kommer du snart ha ett föl som ber om mer.

Då är det dags att få klia överallt, smyga på en liten grimma och lära att följa med på små äventyr. Med en sådan grund har du snart en härlig unghäst, som längtar efter dig och träningsstunderna.

 
1 kommentar