En självklar stjärna
Vissa bara syns. De är liksom födda med en självklar utstrålning. Det kan vara svårt att ta på, att definiera, men det kanske inte behövs. Det är så tydligt att nästan alla ser.
Första gången det slog mig var när jag såg en mops, en riktig stjärna. Jag hade inga högre tankar om mopsar, även om de oftast har ett ljuvligt temperament. Jag tyckte, och tycker att det är synd att aveln har drivits mot alltför korta och dåligt fungerande nosar, och rynkor som ställer till bekymmer, och jag hade svårt att se skönheten hos dem. Ända tills jag mötte den svarta stjärnan. Ingen behövde säga att han var champion - det syntes ändå.
Muska är en sådan häst. Hon är vacker, visst är hon det, men framför allt kan man inte undgå att se henne. Många fascineras av henne, och hon är en så klok och fin häst. I en flock får man snabbt syn på henne, både om hon är nära och långt borta. Hon liksom bara är.
Jag har börjat ana att Aska nog blir som sin mor. För några dagar sedan hade vi besök av en familj som inte är hästintresserade, men de tog en sväng förbi hagen innan de åkte. Då fick jag frågan: "Är inte hon ovanligt fin?" Jo, visst det tycker jag ju också att hon är, min vackra Aska. Hon är en sån som syns, och som gillar att göra det. Jag är glad att jag tror att jag till slut har hittat precis den efterträdare till Muska som jag vill ha.
