Kanske finns det hopp ändå?
Nye är dressyrstammad, och vi brukar säga att det syns när vi ska träna löshoppning. Fast hans mamma har dubbeldiplom, så lite borde man väl klara med de långa benen, även med en dressyrhingst som pappa. Kan man tycka.
Hittills har han hoppat glatt och villigt, men utan tendens att taxera. Att riva har inte bekymrat honom heller, så bommar har flugit lite hit och dit. Vi har inte vågat hoppa mer än 30-40 cm med den tekniken. Lilla Aska, som ofta varit träningskompis, har visat betydligt bättre talang. Och vi har undrat om treårstest ens är genomförbart.
Men för ett par dagar sedan gjorde vi ett nytt försök att löshoppa. Och vi kanske inte kan säga att vi har en hopptalang, än... Men han rättade sig storartat efter rivning, och hade faktiskt bara ner en bom. Han visade också vighet och tog sig fint över 70 cm trots alldeles för dåligt flyt fram till hindret. Och han fortsatte vara modig och glad. Jag fick ingen bild på rekordhoppet, men jag tror att jag får nya chanser en annan dag.
Så vi slutade där, på 70 cm, och avslutade med ett litet fjutthinder ändå. Två nöjda och lite varma unghästar hade vi. De såg ut att ha haft kul, och Aska passade på att kolla in lite av varje när hon fick en stund över. Varför hänger det en jacka där? Kan man äta grimskaft? Ja, det är mycket som rör sig i en unghästs huvud.
Men det är ju det som gör dem så charmiga. Vi har ännu en bit kvar till vi kan hoppa fram på 80 cm, som man ska på treårstestet. Och ännu längre till sluthöjden 130... Men kanske kan det vara möjligt att genomföra i alla fall ett prov som inte är underkänt. Vi har på oss till maj, så vi tränar på i den takt som passar Nye, så får vi se hur långt det räcker. Treårstest är ju inget slutmål i livet, utan träningen på vägen är det viktigaste att den blir bra. Och vi ska försöka ha kul under tiden!
