stuterikry.blogg.se

Döden är ingen dålig djurvälfärd. Ibland är det till och med det mest djurvänliga att ta sitt ansvar och välja avlivning. Det finns tillfällen då djur far illa när människorna runt det inte orkar se att det inte är rätt och rimligt att kämpa längre. Oavsett hur väl man vill eller hur mycket man är beredd att satsa av pengar och kärlek.

 

Kärlek kan vara att ta ansvar, ta det svåra beslutet. Livet har en begränsad längd, och de flesta människor som har djur tvingas också ta farväl av sina vänner efter en längre eller kortare tid.

 

Ibland kanske man blir tvingad att välja avlivning istället för en dyr behandling. Det kanske inte är möjligt att betala allt detta, eller resan kanske är för lång. Eller, skulle jag vilja säga, kanske är kärleken och omsorgen om djuret tillräckligt stor. Det är inte säkert att det alltid är bäst att rädda livet, lite till. Det är lätt att glömma, för det känns så bra att få rädda liv, göra gott. Men vi, både djurägare och veterinärer, måste ständigt fråga oss vad som verkligen blir bäst.

 

Det gäller också för unga djur. Hundvalpar, unghästar och andra som lyfts fram i annonser. De behöver räddas från slakt eller avlivning, står det. De har haft det dåligt, farit illa och vädjar till våra hjärtan. Lätt att falla för det.

 

Men vem räddar du egentligen? Det kanske är stor risk att du pumpar in mera pengar i en verksamhet som inte är bra för djuren, som leder till att fler djur lever i denna dåliga miljö och måste räddas. Den stackare som ska räddas riskerar att stressas och fara illa av långa transporter, och kanske sjukdomar som den för med. I allra värsta fall får du också med smittor hem som drabbar andra här, med lidande för fler som följd.

 

Djur behöver inte räddas från slakt, menar jag. Jag vet att inte alla håller med om det, och var och en får ha sin uppfattning. Men för mig är det viktigaste att livet är bra, så länge eller så kort det varar. Hela vägen in i döden. Döden är en del av livet, eller slutet på det. Det gäller oss alla. Hur vi än värjer oss, och hur mycket vi än vill betala, så kommer det ändå att vara så.

 

Därför måste vi våga prata om döden, se den i vitögat. Och när det behövs låta den komma till hjälp och undsättning. Vi ska ha känslor och hjärta, men vi behöver också hjärna. Om de får samverka kan det bli bra, hela livet och vid livets slut.