Färdigtävlat
Det blir nog inte några mer tävlingar för Furubäcks Io. Han har varit en riktig kämpe och gjort många fina resultat, inte minst på fjord-SM, under många år. Han har tävlat i hoppning, dressyr och bruksridning. I dressyr har han en prestationsmedalj i guld.
Vi köpte honom med syftet att vara avelshingst, och han har betäckt tre ston i år, som alla är dräktiga. Vi hoppas att få två föl hos oss nästa år, och vi planerar att betäcka i varje fall Aska med honom nästa år. Det är en kombination vi verkligen tror på.
Vi hade vissa förhoppningar om att även kunna tävla honom, i alla fall i mindre skala. Han är ganska välutbildad och han har en härlig inställning - arbetsvillig, positiv, trygg och glad. Och han har en riktigt fin galopp. De andra gångarterna är bra de också, och det är inte förvånande att han har flera avkommor som gör sig bra på dressyrbanorna.
Men Io kommer nog inte dit mer. Han har en lindrig hälta på höger fram. Det är sviter efter en skada han fick i hagen för många år sedan. Då var han ordentligt halt, blev behandlad och fick vila, och blev sedan bra. Men med tiden kom pålagringarna som en följd av skadan. Kotan höger fram har nu stora pålagringar, som syns med blotta ögat, och nu börjar de göra sig påminda.
Han markerar lindrigt i sina bästa stunder. Med bra uppvärmning försvinner det nästan helt. Vi har provat såväl vila som att rida och gymnastisera. Att rida dagligen gör det värre, och det blev tydligt på ridlägret. Att vila blir han bättre av, men mår förstås bäst av att röra sig lagom i hagen, hålla i gång det. Men helt bra är han faktiskt aldrig. Det såg vi på ridlägret, som fick bli ett litet test. Han blev sämre för varje dag, krävde allt mer framskrittning för att inte halta tydligt. Och han har inte blivit så mycket bättre sedan, trots vila.
Det kanske skulle gå, om man värmer upp i galopp och skritt. Då kanske ingen ser att han är halt. Jag har sett sådana exempel på tävling. Men han blir successivt sämre, så inte ens det skulle fungera någon längre tid. Pålagringarna har helt enkelt blivit så kraftiga att inte ens en kavat fjording helt kan ignorera dem. Man ser på långt håll att kotan är stor och knölig.
Och självklart åker vi inte och tävlar med en ofräsch häst. Det får vara färdigtävlat för Io. Han har bevisat att han kan och att han duger. Han kanske får hänga med på en lugn tur i skogen ibland. Och jag hoppas att han ännu ska få några fina avkommor. Det är inte så illa det, när man är nitton år.
Fint :D