Färre visade
Det var färre som visade sin treåriga fjordhäst på sommarpremiering i år. Och det var färre som visade sin treåring på riksutställningen också. Delvis beror det på att vi nu är inne i de allra minsta årgångarna, men det är inte hela förklaringen.
Förra året visades 42 treåriga fjordhästar på landets sommarpremieringar. Det var alla treåriga ston utom ett - och det är fantastiskt - och så en hel del valacker. Flera valacker fick också diplom, som var en ny möjlighet, som vi i föreningen hoppades skulle motivera fler att visa.
Men i år visades bara 25 treåringar. Visst det fanns färre att välja på, men det var hela sju treåriga ston som saknades i ringarna. Hur många valacker som inte kom är svårare att veta, eftersom vi inte säkert vet vilka som är kastrerade, då inte alla har anmält det.
Och ingen valack fick diplom i år. Synd, men vi hoppas att det blir ändring på det till nästa år. Visst finns det många fler chanser att visa sin häst, även senare i livet, men treårsvisningen är ändå viktig. Inte minst för att det inte ska gå alldeles för lång tid innan vi kan värdera föräldrarnas insats i aveln.
Bland alla andra ålderskategorier hade vi nästan identiska antal visade hästar, sett över hela landet. Så fjordhästarnas ägare är duktiga på det här med sommarpremiering. Det var faktiskt ett par mer än i fjol, om men undantar treåringarna och lägger ihop alla andra åldrar. Bra att ganska många visar sin unghäst och även äldre förstås. Och det är roligt att vara med. Nästa år hoppas jag att vi får se många hästar i alla åldrar och av många raser på många olika platser. Planeringen är inte helt klar än, men jag ser med spänning fram emot den. Jag hoppas ju kunna visa en fin treåring, och jag tror att hon också ser fram emot en rolig utflykt till sommaren!
Hej!
Jag tror att fler skulle visa sina treåringar om riksutställningen inte alltid arrangerades så långt söderut. För vi som bor i norrland blir det väldigt långt att åka med våra unghästar, vilket varken är hållbart ekonomiskt eller tidsmässigt. Tror dessutom att den största förloraren är hästen.
Jag bor i västerbotten, ett län fullt av fjordingar och man ser dem överallt. Tyvärr är det för oss 200 mil tur och retur till Grevagården och tar ca en vecka. Det finns inte en häst som klarar en sån resa utan att svullna ben, hälta och en hel del stress. Så för djurens skull borde man någon gång få ha riksutställning eller åtminstone få dispens för att avelsgodkänna sin häst norröver, tex Boden.
Ja, föreningsintresset norrut är lågt. Men det kan öka. För fjordingar kryllar det av här. 😆