Kommer vi aldrig fram?
Den som har åkt bil med barn känner igen frågan: När kommer vi fram? Hos oss började den ofta redan efter några kilometer. Ungefär samtidigt började tjafs och retande i baksätet.
För ett par veckor sedan fick jag den i en ännu mer klagande version: Kommer vi aldrig fram?! Lite förvånad blev jag. Barnet hade hunnit bli 13 år, hade inga syskon att bråka med i bilen utan satt bra i framsätet. Och vi skulle bara åka en mil ungefär.
Fast det är klart, det gick inte så fort. Vi skulle på träning hos Tranås ridklubb med Unni och Denver. Vägen var lite hal och ganska så gropig. Bra bil och däck och bra transport, så jag var inte orolig för säkerheten.
Men jag ville ge Denver en bra resa. Han är supersnäll att lasta och åka med, men han behöver ju inte bli omskakad för det. Så jag tog det lugnt. Körde sakta mellan gropar i vägen.
Det är bara fyra kilometer ut till stora vägen. Klart att det tar längre tid i 20 km/timme än 50, men ingen evighet. Vi hade ju dessutom tagit till tid för detta.
Så vi kom i god tid. Hann hjälpa till att bära fram bommar innan vi sadlade. Och Denver såg ut att må bra och klev på lika snällt inför hemresan sedan. Att vara rädd om att ha en lättlastad häst kan ju också bidra till att man kommer fram i tid, även nästa gång.
