Är det lunch snart?

 
Vi ger hästarna hösilage tre gånger per dygn. Fast vi kör bara ut en gång per dygn, oftast. Det brukar vara på kvällen, då de får sin kvällsmat. Då fyller jag också på vatten i de elvärmda baljorna och mockar i ligghallen. Sedan lägger jag ut frukost i en hage, som står stängd till nästa morgon, då jag öppnar grinden och släpper in hungriga hästar som kommer ut på rad ur ligghallen med halm ända upp till öronen.
 
Sist ut är alltid Nye, som ofta rullar sig en extra gång innan han går, och nästan alltid ligger i en stor halmhög i ett hörn. Först är oftast Muska, och så följer Finja och Aska. Här stämmer rangordningen med ordning som man får gå in till frukost.
 
När jag släppt in dem till frukost sätter jag på timern för grindöppningen till lunchen. Den är också påfylld kvällen före, och sedan kommer den att öppna sex timmar (max, man kan sätta den på kortare tid) efter att jag dragit upp den lilla "äggklockan" som släpper haken som håller grinden. Det funkar fint och grinden dras in i rullen, och hästarna får lunch när jag är på jobbet.
 
Ibland hinner jag fylla på  frukost och lunch på eftermiddagen. Skönt på helgen, till exempel. De flesta fattar att det ändå inte blir något innan nästa dag, och att kvällsmaten kommer lite senare på vanliga stället. Men det finns en som inte kan klockan, eller är ovanligt hungrig. Finja står där och hoppas att grinden kanske snart ska öppna sig ändå, fast solen är på väg ner. Att hon fick lunch för några timmar sedan är glömt.
 
Tur att hon inte kommit på hur man öppnar grinden... Hon tittar på fel ände av grinden, så jag tror att jag vågar lita på att det dröjer. Jag har haft andra som lärt sig detta, men jag hoppas att hon inte ska bli en av dessa.
 
 
2 kommentarer

Håller tummarna

 Jag har redan börjat hålla tummarna för Hangvar Kry. Jag hoppas så att han ska bli godkänd i Norge när han visas igen i början av maj. Han ser riktigt fin ut på de nya bilder jag sett, och jag hoppas att det ska räcka hela vägen denna gång. Jag önskar att de norska domarna ska se att hans härstamning inte är dussinvara, utan kan vara ett fint och värdefullt komplement. Särskilt som han visat sig besitta utmärkta bruksegenskaper.
I fjol gjorde han det klart bästa bruksprovet av alla på Nordfjordeid. Men fick ändå tummen ner, på grund av mindre veterinära anmärkningar, som jag inte förstod fullt ut. Särskilt inte som han godkänts året före, och då var OK både veterinärt och exteriört. Båda hans föräldrar är ELIT-premierade i Sverige, och båda har dessutom meriterat sig för förärvningspris (Muska och Hauk Thun).  Att han har en ovanligt mörk och fin musblack färg är en extra bonus.
Jag var i Nordfjordeid för två år sedan och fick uppleva att han blev godkänd. I fjol kunde jag inte åka, och det var synd att missa hans suveräna bruksprov, men resten kunde kanske kvitta. Även om det varit bra att få se själv. I år tror jag att jag får svårt att få ihop allt annat med en så lång resa. Kanske, kanske om jag hittar någon mer tok som vill göra en snabbvisit och bara vara på plats fredag-lördag, och som vill dela den upplevelsen med mig. Och så att vi hittar någonstans att bo. Jag släpper inte drömmen helt än, även om det verkar svårt.
Hur det än går, så kommer jag förstås att följa allt som händer noga. Tummarna håller jag redan nu, som sagt.
 
0 kommentarer

Träna på att tävla

Tävlingssäsongen har rullat igång så smått. Fast inte för oss. Efter många år på ponnytävlingar är den perioden över, och vi har ingen häst som är aktuell för tävling i år.
 
Men jag kan se många andras erfarenheter och resultat så fort jag tittar ut i flödet på internet. Rosetter, priser och glada miner, eller ibland nerver, misslyckanden och besvikelser. Lätt att känna igen alltihop. Med tiden lärde vi oss några saker, som jag tycker är extra viktigt med att tävla. För att det ska vara roligt, och för att det ska bli bra.
 
1. Träna på att tävla! Det räcker inte att ha tränat alla moment, eller dressyrprogrammet hundra gånger. Det är så mycket annat som är annorlunda med att tävla, vare sig du är nervös eller inte. Det finns publik, speaker, okända hästar, okänd plats (eller känd plats som ser annorlunda ut - ibland nästan värre...) och mycket annat. Hur länge behöver jag rida fram? Hur lång tid tar alla förberedelser? När kan jag äta så jag orkar? Och hur är det med hästens mat och vatten? Allt detta behöver man träna på innan resultatet på banan kan bli bra. Ge dig och hästen tid och tillåtelse att det tar tid att träna på detta. I början får det vara bra nog att genomföra, komma ihåg programmet eller banan, och vara på rätt plats i rätt tid. Om du är det och dessutom kommer ihåg att vara vänlig mot din häst, dina konkurrenter och funktionärerna så har du gjort en bra tävling!
 
2. Tävla mot dig själv och dina mål. Du kan inte påverka dina konkurrenters resultat, och ska i vart fall inte försöka inrikta dig på att förstöra för någon - det blir inte roligt alls! Så koncentrera dig på dig och din häst och vad ni kan göra. Sätt upp dina egna mål. Vi har för vår del ofta tävlat för att klara prestationsmedaljer, som finns i olika valörer för fjordhäst, och som bara handlar om att klara vissa nivåer (viss procent i dressyr eller felfri hoppning), inte om placeringar. Även sedan de var vunna så har vi haft våra egna mål, som kan vara stora eller små. Att vinna rosetter är kul, men det är inte alltid som de bästa ritterna belönats med pris - för att konkurrenterna var ännu bättre. Så var glad när du gjort det du önskat. Tänk också framåt. Att analysera vad som gick dåligt kan nog vara nyttigt, men på tävlingsplatsen gäller det att blicka framåt. Halt och inridning blev vingligt - nåja, nu tänker vi på alla de kommande bedömningspunkterna, en i taget.
3. Var snäll mot dig och alla andra. Om du är sur och stressad och inte är juste mot din häst, så kommer alla att se det, särskilt om du som vi skulle ha en häst som är ljusbrunblack och inte smälter in bland alla bruna. Så var bussig mot hästen - om den inte gör det bra så har du antagligen inte gett den rätt förutsättningar. Och ge dig själv chansen att få vara lagom bra. Det är ingen som minns om det inte gick så bra, om du bara uppför dig vettigt hela dagen. Men kanske är det någon som minns den glada ryttaren som klappade om sin häst, och att de verkade ha roligt ihop. Då kan det bli roligt för alla.
 
4. Tacka funktionärerna. Innan vi åkte hem brukade vi alltid säga tack i sekretariatet, och det skadar ju inte att tacka andra under dagen heller. Säga något snällt till dörrvakten, eller så. Utan alla dessa frivilliga personer så skulle det inte bli tävling alls. Alla kanske inte är fullkomliga, men hjälp dem hellre än skäll, så blir det nog bättre nästa gång. Och framför allt blir det kanske en nästa gång om vi är hyggliga mot varandra.
 
Lycka till!
1 kommentar