Nyfikenheten är drivkraften
Jag hörde en intervju för flera år sedan. En framgångsrik person fick frågan om vad som var drivkraften. Var det pengar, att göra karriär, att bli känd eller vad? Nej, det var nyfikenheten. Nyfikenheten att prova nya vägar, testa sin förmåga och se vart den kunde bära.
Jag kände igen mig så bra. Så är det för mig också, i stort och smått. Jag gillar att prova, få nya utmaningar, testa nya tankar och se vart de för. Nyfikenheten och att få prova ger mig kickar i livet.
Jag fick en fråga på en anställningsintervju: Vad gör du om fem år? En populär och vanlig fråga i dessa sammanhang. Men samtidigt omöjlig och hopplös. Jag har aldrig följt karriärsmål eller utstakade stigar, även om jag ofta uppfattas som målmedveten. Så jag sa det, att det är ingen mening att svara på.
Jag berättade att när jag började mitt arbete på Jordbruksverket så var min tanke att nu blir jag kvar här som handläggare i tio år, blir äntligen riktigt duktig på några specialområden, och sedan får vi se. Det tog mindre än ett år så var jag chef istället, och innan jag slutade efter fem år så hade jag haft ännu en chefstjänst där.
Sedan blev det djurhälsoveterinär hos Växa för 2,5 år sedan. Jätteroligt och inspirerande, och helt fantastiskt att få göra konkret nytta i förebyggande djurhälsoarbete. Jag tänkte nog vara kvar länge. Det kändes som att hitta hem. Hem till bra utmaningar och de allra bästa kunderna, och så förstås de härliga korna - kloka, fina djur.
Men så fick vi veta att arbetsplatsen skulle flytta. Längre resor till jobbet, och en låg förståelse för att det spelade roll för personalen. Jag hade gått ner i lön när jag kom till Växa, men tyckte att det var värt det för ett kul jobb och för att om jag räknade timlön på tid hemifrån så gick jämnt ut. Nu skulle detta ändras. Balansen rubbades lite - kunde och ville jag påverka, eller ville jag något annat?
Jag kollade på lediga jobb, skickade in en rätt kass ansökan, men blev kallad till intervju. Jag skulle nog inte byta, men man kan ju alltid kolla vad det nya är, tänkte jag. På väg mot intervjun ångrade jag mig. Jag vände och åkte hem. Jag ville ju vara kvar med det jag höll på med - hade mer att göra här. Så jag meddelade det, men de ville ändå gärna träffa mig. Så vankelmodig har jag nog aldrig varit förr... Jag mådde fysiskt illa, långt utanför min "comfort zone" - såhär brukade jag inte göra. Ambivalensen var plågsam.
Till slut åkte jag ändå, tog reda på mer. De var villiga att ge mig en chans till, och jag ville ta den. Jag var ju nyfiken, som vanligt. Jag fick ett erbjudande som lät spännande och intressant. Fortfarande med fokus på att förebygga sjukdom, använda mina kunskaper och erfarenheter för att göra skillnad. Ja, jag blev ju intresserad förstås. Precis som alltid så vet man inte i förväg hur det kommer att utvecklas, men man kan bara välja utifrån nu. Och vill man med på tåget så får man ta det när det går.
Så jag har sagt upp mig, och är på väg mot nya utmaningar. För att det verkar spännande och roligt, och för att jag tror att det passar mig. Med hälsan hos nötkreatur och hästar i fokus så känns det som gjort för mig. Jag är tacksam för allt som tiden hos Växa gett. Om lite drygt en månad är det dags att börja ett nytt kapitel. Och ja, jag är nyfiken på det!
