Prisutdelning

 I söndags var det årsmöte i Östergötlands fjordhästförening, och som vanligt var det välbesökt och trevligt. Jag har fått äran att sitta mötesordförande i flera år, och det är roligt i en förening med god stämning och många aktiva. Underbara tulpaner fick jag med mig hem.
 
Jag fick också ett fint sommarminne i form av avelsdiplom för Hellvi och bronsplaketten som Svenska fjordhästföreningen ger till alla diplomston. Det är stort varje gång, och jag samlar mina fina plaketter med stolthet. Hellvi har ju flyttat vidare, och det verkar fungera finfint hos nya ägaren. I början av sommaren hoppas vi att hon får sitt första föl.
 
 
1 kommentar

Rätt att säga nej?

 
Har en veterinär rätt att säga nej till att avliva djur? För att man tycker att uppdraget är att rädda liv. För att man inte vill döda, eller vara mördare, som en del drar det till. Ja, det finns de som tycker det. Det finns veterinärer som gör det valet.
 
Jag håller inte med. Jag tycker att det är fegt och saknar helhetssyn. Är det alltså OK att lämna dessa svåra uppdrag till andra, att bara ta de roliga och tacksamma bitarna av ett jobb? Att avsluta ett djurs liv kan ske av många olika skäl, men även om det är väldigt nödvändigt och på så vis bra, så är det aldrig roligt. Det är uppdrag som tar kraft, och dagar som det blivit flera sådana händelser så är jag trött.
 
Men jag gör det, för djurens skull och också för ägarnas. Det behövs någon som finns där även i de svåra stunderna. Det är ofta som detta betyder att lidande tar slut, att en plågad kropp får frid. Ibland är det inget lidande eller sjukdom före, men det kan ändå vara det minst dåliga alternativet.
 
Därför har jag också avlivat friska kattungar, och en del andra friska djur också. Det kan kännas sorgligt, men ibland är det ändå det bästa valet i det läge som är.
 
Jag ser mig inte som ett offer för den skull. Jag har haft mitt val. Valet att bli veterinär eller något annat. Det finns en hel massa jobb med djur (eller utan djur), där man slipper avliva. Det finns även veterinära jobb utan att den delen ingår. Men när jag har ett arbete med att bota och undersöka djur så menar jag att uppdraget att ta ansvar för avlivningar också ingår. Om jag inte vill det så får jag göra ett annat val.
 
Lite orolig blir jag när jag ser hur frågor som dessa blir vanligare. Det senaste och som synts mycket är barnmorskan som inte ens vill dela ut dagen-efter-piller. Självklart har hon ett val - att arbeta som barnmorska eller att välja något helt annat. Eller förstås att hitta en tjänst där bara de gulliga delarna ingår. Nu tror jag inte att det alltid är så gulligt att stå på förlossningen heller. Precis som i det veterinära jobbet så går det inte alltid bra, och det blir inte alltid härligt och ett nytt spirande liv. Och jag är säker att jag på min förlossning ville ha en människa som inte dömer, som vill hjälpa mig på min resa, i mina val. En fegis eller låtsashjälte är inte vad jag behövde att hålla i handen.
 
Klart att vi alla vill vara där när det fungerar som man hoppas. Men att ta ansvar och göra ett jobb fullt ut är att våga och orka ta ansvar för alla delar. Utan att döma den djurägare som tagit beslutet att avliva sitt djur, även om det kanske funnits mer att göra, i teorin. Jag har rätt att säga nej, och är skyldig att ta ansvar för det jag gör och för det jag låter bli att göra. Om man tar med sig alla de delarna så är det nog inte så svårt, egentligen. Jag tycker valet är självklart, om jag inte tänker bara på mig själv. Det handlar om både rättigheter och skyldigheter, för oss alla.
 
7 kommentarer

Små framsteg

 
Vi är inte jätteflitiga med unghästträningen, men försöker hitta tillfällen allt emellanåt. Ibland är det isigt och halt, ibland blåsigt och ibland är det bara mörkt och brist på ork. Jag tänker att det viktigaste är att träningen blir bra när den blir. Det måste inte vara så långa stunder varje gång, men det ska vara roligt och tryggt.
 
Om man lyckas med det så växer unghästens självförtroende, nyfikenhet och arbetsvilja. Och för det mesta kommer framstegen snabbt. Små, men tydliga framsteg varje gång. Och det är förstås jätteroligt.
 
Vi hann börja med lite tömkörning av Nye på jullovet. Eller tömkörning, kanske är för stort ord. Han hade på sig träns, gjord och tömmar, och jag gick bakom och höll i tömmarna medan Ella ledde honom i grimma och grimskaft. Det gjorde vi tre korta pass, och redan första gången var han trygg och helt obekymrad om tömmar och allt det andra. Delvis för att han är cool, delvis för att vi hade lagt grunden med annat sedan förut.
 
Jag tror inte alls att han fattade vad jag gjorde långt därbak. Ibland stannade han och kikade på mig. Ibland tänkte han mest på allt annat, och jag undrade om han ens kom ihåg mig där bak....
 
Sedan dess har vi hunnit med tre korta pass de senaste helgerna. Jag har tömkört, och för att få honom att gå framåt och åt rätt håll har Unni eller Peppe knallat med honom, lite före eller bredvid. Det har inte varit så mycket till styrning då heller, men lite har det känts som han börjat fatta. Han slutade försöka gå till mig, och lät mig istället komma fram när jag ville det. Duktig på att stå still har han blivit.
 
Så han stannar när han inte fattar vad jag vill. Mycket bättre än att flaxa iväg, tänker jag, och ber då bara lugnt honom gå igen. Jag tycker det är rätt skönt när unghästarna har lärt sig den svåra växeln att vänta. De får beröm för att stå still, och kan efter hand vänta lite till på ännu mer beröm (och godis).
 
Så igår provade jag att tömköra medan Peppe ledde Aska. Ibland gick vi nog bara efter dem, men vi vågade oss på att vidga världen till åkern bakom huset, och trots miljöbytet gick det fint. Och ibland var vi rätt långt ifrån sällskapet, men det gick bra ändå. Några lätta travsteg ibland, men oftast fin och lugn skritt. Och stilla kunde han fortfarande stå om jag bad om det.
 
Och det gick faktiskt att styra! Inte med så där bra precision, men ändå! Han börjar förstå, och detta blir ju superbra att ha med till inridningen. Om det går att styra och stanna så är det ju nästan bara gasen kvar. Och den tror jag han ska kunna lära med. Vi tar en sak i taget, och jag tänker att förstår han halt till skritt, så ska nog skritt till trav inte bli så svårt. Små framsteg varje gång leder ju rätt fort till stor skillnad ändå.
 
1 kommentar