Köpa, äga eller adoptera?
Jag stöter allt oftare på uttrycket att adoptera djur. Adoptera en hittekatt, en gatuhund eller en vild mustang. Ja, det finns säkert fler exempel.
Jag är kanske gammaldags, men jag förstår inte, och tycker inte att det känns bra. Adoptera barn kan man göra. Det handlar förstås inte alls om att köpa, fast det är förknippat med kostnader. Barn är fria självständiga individer, och genom adoption får de nya familjer, familjer som de inte hade.
Jo, jag fattar kopplingen, och kanske allra mest hur de som väljer det ordet vill tala till våra känslor. Vi ska ge de hemlösa djuren ett nytt hem, hos oss. Ibland vill de också hävda att det är fult att köpa eller äga djur. Levande varelse äger man inte, säger de.
Även om jag förstår att många ser sina djur som familjemedlemmar, och delvis håller med om att de är det, så håller jag inte med om att man inte kan eller bör äga djur.
För mig är det tvärtom. Med ägarskapet följer ett ansvar. Ansvaret att ta hand om djuret, ge det mat och ett så bra liv som möjligt, vård om det behövs, och så till slut också ta ansvar för att det ska slippa fara illa, och se till att det avlivas om det behövs.
Så jag köper mina djur och jag äger dem. Jag kan också sälja dem, om jag vill eller om jag tror att det är bäst för dem. Eftersom jag föder upp hästar så måste jag också sälja en del, och ponnyer har sålts allt eftersom de blivit för små för ryttaren, för att glädja en ny familj.
Djur är kloka och kännande, men jag tror inte att de alls kan förstå sig på det där med adoption. Jag tror inte heller att vi blir bättre eller godare av att låtsas att vi adopterat djur. Ofta, men inte alltid, så blir det nästan tvärtom. I det fina namnet av adoption så gynnar vi en djurhållning eller uppfödning som inte är bra. Genom att betala (för det brukar inte precis vara gratis) så riskerar vi att pumpa in pengar i något som kanske skulle upphöra fortare utan sådana tillskott.
Kanske får de "räddade" djuren också betala ett högt pris för detta. Om du vill göra något för djur som inte har det bra i andra länder så stöd dem där. Och annars finns det gott om djur som behöver omplaceras här. Det är ingen tvekan om att de behöver en bra och ansvarsfull ägare. Deras mamma och pappa har de oftast tappat bort, men den rollen kan du inte ta även om du vill. Du kan vara viktig och bra ändå i deras liv, som en trygg och klok ägare.
Det här är intressant. Jag förstår och sympatiserar med att man vill ha ett annat ord än det som gäller för en cykel. Och jag måste erkänna att jag har svårt att använda ordet "äga" om katten vi tog över när vi köpte huset. Hon var här först och hade flyttat tillbaka hit från en annan familj några kvarter bort där det var meningen att hon skulle bo. Men katter är specialfall i frågan, och vår katt (Jo, jag säger vår katt, men jag säger min chef också, så det är inte riktigt samma sak) är ett specialfall av specialfallen. Det var liksom en förutsättning för att få köpa huset att vi åtog oss att ta hand om katten också!
Jag är mindre övertygad än du att man bidrar till en diskutabel verksamhet om man tar sig an ett djur från ett annat land. Man ska förstås vara noga med varifrån djuret kommer och att det är en trovärdig institution. Det smugglas ju in ett försvarligt antal hundar med helt okänt ursprung, och där har jag ingen tvekan om att det är att bidra till något som inte bara är diskutabelt utan dessutom olagligt. Men när det gäller organisationer som samarbetar med väletablerade "shelters" så ser inte jag något fel i det. Utom förstås att det är att gå över ån efter vatten. De två helt fantastiska hundar jag känner som kommit till Sverige från sydeuropeiska länder var hundar som de nya ägarna träffade på plats under en längre vistelse i landet i fråga, och som bodde med dem under flera månader på plats så det är förstås lite annorlunda.