Ett föl utan mor

 
 Att ett sto förlorar sitt föl är sorgligt. Ibland kan stoet också drabbas av komplikationer, t.ex. efter en svår fölning. Men oftast går ändå allting bra. Många gånger får stoet också ett nytt föl ett annat år. 
 
Att ett föl förlorar sin mor är däremot nästan alltid en akut och komplicerad situation. Lösningen måste hittas fort, och kräver för det mesta både arbete och envishet. Om man lyckas få ett annat sto att ta sig an fölet är det värt allt besvär. 
 
Det har varit tydligt för mig ända sedan jag sommarjobbade på stuteri för många år sedan. Där fanns ett ungsto som förlorat sin mor väldigt tidigt. Fölet hade vuxit upp i flock med andra hästar, men hade matats av människor. Hon var välutvecklad, vacker och trevlig. Men hon förstod inte helt och hållet skillnaden på hästar och människor, och man kunde inte vända henne ryggen. I värsta fall började hon leka, som om man var en häst, och det tål inte människor så bra....
 
Det finns många exempel på lyckade situationer där sto och föl förts ihop. Och det finns många knep för att lyckas. Förutom de klassiska som handlar om att jobba med lukter mm, så finns nu också behandlingsscheman som en veterinär kan genomföra för att simulera en fölning hormonellt, och få ett sto att ta sig an ett föl, även om hon inte fölat nyligen. 
 
Jag minns också hur vi lyckades med detta, utan annan medicin än ägarens envishet, för många år sedan innan jag kände till hormonbehandlingsschemat. Situationen var speciell, då min patient var ett sto som fölat i oktober. Hon fick livmoderframfall och dog bara några minuter efter min ankomst. Var hittar man en amma i oktober? Ägarens andra sto, som fölat på våren, visade tydligt att hon inte var intresserad alls,  utan var rätt aggressiv. Medan vi mjölkade ur den sista råmjölken från det döda stoet och gav fölet, kom jag att tänka på ett sto i närheten som fölat för ett halvår sedan. 
 
Hon var född hos mig, och hennes mamma var ett fantastiskt fölsto, som hade mycket mjölk och älskade föl. Kanske skulle vi kolla om det gick att låna henne? Ägarna ställde upp, stoet fick lämna sitt föl hemma hos den äldre systern och kom till den tilltänkta adoptivungen. Hon gillade det inte, men om fölets ägare höll henne så godtog hon att fölet diade. Det blev vakt nästan dygnet runt i flera dagar. Någon gång nöp hon ägaren, men skadade aldrig fölet. Ett väldigt snällt sto, men hon berättade vad ha tyckte...
 
Efter några dagar fick de gå ut i paddocken. Intill gick stallets övriga hästar. När de nyfiket närmade sig fölet vaknade modersinstinkten till på riktigt, och hon försvarade det lilla fölet. Efter det behövde hon inte hållas mer - nu var hon mamma på riktigt, trots att de var ett omaka par, ett fjordsto med ett tinkerföl. 
 
På premieringen i Vreta fick jag se något som påminde mig om denna händelse. Och nu var det en skäck som var adoptivmamma och ett varmblod som var fölet, denna gång tillsammans med hennes eget föl. Jag tog bilder och skrev lite om dem i bloggen då, och sedan fick jag hela historien, som jag nu låter er också ta del av. Tack, Mirre Mickola för berättelsen!
 
En kärleksförklaring till ett sto med ett hjärta av guld. 
Ja så skulle man kunna ha en titel om jag skulle beskriva allt som händer kring Africa just nu. Vilket sto detta är. Som uppfödare är det en upplevelse att få vara med om fölningar varje år, ingen fölning är den andra lik och alla fölen är underverk i sig och det finaste som är på vår jord. Ja som alla nyblivna 'mammor och pappor' beskriver sina telingar beskriver jag varje nytt föl, det är verkligen en gåva att få vara med och se händelseförloppen som sker. 

Att det sen händer tråkigheter kring fölningar, det är vi alla medvetna om, i år kom det väldigt nära då ett sto på Mälby travstuteri hade dels en jobbig fölning som jag blev inringd på att komma och hjälpa till med då det behövdes extra händer förutom Susanne Larssons och veterinärens, efter en hel del kämpande utav veterinären så lyckades fölet vända och komma ut 'rätt', men sen blev stoet väldigt dåligt efteråt och det kämpades på hemma med veterinär hjälp under ett dygn. Men när det inte kändes som om det vände någon gång och stoet inte kom igång att äta körde vi på söndagen eftermiddagen/kvällen upp henne och fölet till Ultuna. På Ultuna kämpades det emot koliksymptom, dålig aptit mm och på tisdagkvällen började hon sina vilket innebar att fölet inte får tillräckligt med mjölk heller. På onsdagen fick Susanne Larsson och ägarna Susanne och Jim Oscarsson det tråkiga beskedet att de kan inte göra något mera, stoet behöver avlivas, så vi gjorde oss i ordning och åkte till Ultuna för att hämta hem ett moderlöst föl. 

Siri fick lära sig ett dricka mjölkersättning ur hink omgående och det letades amma runt om i landet, men när de föds så pass tidigt som i början av april då finns det inte alltid så många ammor att välja emellan. Tanken föddes då på att göra en simulerad fölning på mitt sto Copa som inte skulle ha föl i år och vi letade efter veterinär som skulle kunna tänkas hjälpa oss med detta. Det krävs ju att man gör olika moment i rätt ordning och i rätt takt. Hur eller hur var det i princip omöjligt att hitta en veterinär i vårat område som kunde tänka sig att ställa upp på detta, distriktarna både skyllde på tidsbrist och logistik och så kom ju påskhelgen mitt i allt. Så hur eller hur vi försökte oss på en egen variant och försökte se om Copa övht skulle vara intresserad av eget föl eftersom hon hade mjölk i juvret och visade intresse för Africas föl, men icke sa nicke, inte en chans att en långbent brun kommer in i min box svarade Copa på den tanken.. 

Fölet flyttades undan och in igenom lilla stallet och där inne i stallet stod Africa och hummade och brummade och bankade i boxdörren, Susanne Larsson och jag kikade båda upp förvånat och försökte påminna henne om att hon redan hade ett 4 dygn gammalt föl hos sig men näe, hon fortsatte att påkalla uppmärksamheten till fölet vi stod och höll i. Försiktigt backade vi dit fölet och Africa började genast undersöka och slicka på rumpan så som nyblivna mödrar gör med sina nya föl, vi höll andan och funderade på om vi ens vågade öppna boxdörren och efter att ha diskuterat om saken i ett par minuter så satte vi på en grimma och grimskaft på Africa och backade in fölet till henne och Respect. Hon fortsatte att tvätta och putsa på fölet och vi stod och var alldeles förstummade med tårar i ögonen. Inom loppet på några minutrar så fick fölet dia på Africa och hon stod nöjd och fortsatte att putsa på sin andra bebis. Lilla 'Rappe' som Respect kallas för blev alldeles förskräckt över sitt nya syskon, stor och kvick i benen var hon dessutom. Vi stod ute i stallet under ett par timmar och vaktade på de och de nästföljande nätterna när vi inte stod och vaktade så kikade jag i webkameran och den som hade jobbigast med förändringen det var Rappe. Africa skötte sig exemplariskt och delade upp de på varsin spene. 
Inom nån vecka upptäckte vi att det blev en ganska hård syskonrivalitet och så fort en diade ville den andra också göra det och det resulterade i att Africa började bli frustrerad över deras gnabbande och slitande och dragande i spenarna så hon började surna ihop över att vara tvåfölsmamma så vi valde att återgå till full ranson på ersättningen till Siri och det blev lugnare i familjen igen. Visst, det var ett evigt passande och är fortfarande, vi lever efter klockslagen då Siri fortfarande får ersättning 5 ggr/dag, men många har blivit introducerade i matandet så vi får ihop det ganska bra ändå. Och fördelen är ändå att Siri växer upp med hästarna och vi är bara de som kommer och serverar mat, vi ser att hon även diar på Africa men inte i den mängd hon skulle behöva för att växa och må bra, men Africa tar hand om både Rappe och Siri och de är som syskon är mest, smågnabbar, leker och sover ihop, där den ena är, är den andra och numera går de under arbetsnamnen Double Trouble. 

Africa själv är mamma på heltid just nu, vi vill låta de vara en familj och störa så lite som möjligt. Själv är jag oerhört tacksam över att fått låna in ett sådant fantastiskt sto som Africa är och lärt känna henne som den fantastiska mamma hon är och fått vara med om denna resa, man lär sig nått nytt varje år kring föl och fölningar och kan bara konstatera att Africa är supermorsan nr 1, ett sto man skall vara rädd om och som säkerligen i framtiden kan rädda fler föl om så behövs, hon har den instinkten i sig helt enkelt, hon har moderskänslor för alla så det räcker gott och väl. Det blir tomt när hon till senhösten/vintern flyttar hem till Sanna Karlsson som är hennes otroligt stolta ägare och jag vet att hon är hett efterlängtad och hon kommer alltid vara i mitt hjärta som en supermorsa och med ett hjärta av guld ❤ 
0 kommentarer