Trist
Jag är i alla fall glad att jag nu inte ska ägna hela dagen åt den långa resan hem från Norge. Jag hade hoppats kunna åka till Nordfjordeid och få se Hangvar Kry och alla andra hingstar. Men det gick inte att få ihop med resten av livspusslet denna gång. Vädret verkar ha varit fantastiskt, och det var säkert härligt att vara där. Men hemresan är lång, och på något sätt sällan så inspirerande som vägen dit. Så den är skönt att få slippa.
Särskilt nu när det blev tummen ner för Hangvar, igen. Han fick ettårigt avelsgodkännande för två år sedan, när jag var där och hade glädjen att vara med och uppleva detta. Sedan kom han åter i fjol och gjorde ett enastående bra bruksprov, bästa för året, men fick en mindre veterinär anmärkning och godkändes inte.
I år visades han igen, och gjorde ett riktigt bra körprov. På bilderna ser han också riktigt fin ut - bättre utställningskondition är någonsin förr, efter vad man kan se på bild. Jag lånade en bild från Fotografen Eide som Norges fjordhestlag lagt ut från visningen, ovan. Jag tycker han ser fin ut, och i kombination med lite ovanligare stam och väldigt bra bruksegenskaper hade jag hoppats. Men poängen blev 6,5-6,5-6,5-6-6,5 Ikke kåret. Skalan används inte riktigt som i Sverige, men det känns ändå visset.
Jag lade nästan hela gårdagen på föreningsarbete. Det blir nog en del idag med. Det är klart att det egentligen inte alls har något att göra med hur bedömningen gick i Norge igår. Men det påverkar ändå. Påverkar lusten, inspirationen och motivationen.
Det kommer nya dagar, och det blir bättre. Och det finns säkert andra som är mer besvikna än jag. Hangvars ägare har jobbat hårt för att förbereda honom och visa honom på bästa sätt. Hon har också fått många att tycka han är fantastisk. Jag ska försöka vara glad för det och för all reklam han ändå gjort. Jag får gå ut i hagen och hoppas att våren och att vara med hästarna ger inspirationen tillbaka. Det här är spelets regler, och jag säger inte att det var fel. Men just nu är det tungt ändå. Kanske för att det varit motigt redan, med Rones död och Finjas förlorade föl. Så just nu undrar jag om det är värt allt slit, med hästarna här och med föreningen. Men jag ska inte ta ställning till det idag, och inte imorgon heller, tror jag.
Två bilder från 2015 nedan.
Det är klart det är trist! Och det är klart det är värt det i alla fall. Har varit värt det, är antagligen värt att fortsätta. Men man får ju lov att tycka att det är motigt ett tag i alla fall.
(Större delen av min helg går åt till en anslagsansökan. Statistiskt sett får jag igenom ungefär 30% av de ansökningar jag skickar in. En del av dem går till utlysningar där det är så hård konkurrens att även av de allra allra bästa är det inte alla som beviljas, Lik förbannat skriver jag dem och hoppas lika mycket var gång!)