stuterikry.blogg.se

 

Till att börja med så tror jag att det är klokt att försöka minnas att en linjär beskrivning är just vad ordet säger, en beskrivning. Bedömningen, värderingen, kan sedan ges separat, som det ju sker till exempel vid treårstest. Självklart finns dock ett samband. Egenskaper som är önskvärda i avelsmålet kommer att dra åt något håll i beskrivningen, och kommer då också att ge fler poäng vid värderingen.

 

Men ibland är det lagom, eller mitten (E) som är bäst. Det blir tydligt när man tittar på benställningarna. Man vill varken ha en tåvid eller tåtrång häst (det står intåad och uttåad på protokollet), och man vill inte ha varken väldigt veka eller väldigt upprätade kotor.

 

I protokollet för SWB finns inget bra exempel på att även egenskaper på väg mot I kan vara det man önskar. Jag tänker då att när det gäller kor kan det bero på det enskilda fallet hur man värderar storleksförärvning hos en tjur. Om kon är liten, så vill man säkert gärna ha en tjur som kan öka storleken på avkomman, medan om hon redan är mer än nog stor så vill man inte öka storleken ytterligare.

 

Jag delar med mig av Nyes bedömningsprotokoll, för att ge er en bild av hur det kan se ut. Hans flesta poäng landade på sju, som betyder ganska bra. I ridprovet är det inte en linjär beskrivning, utan en vanlig bedömning, men jag tar med det också.

 

De flesta kryssen i den linjära beskrivningen är nära mitten (E), och utanför de tre DEF hamnar han bara i hoppningen (där vi valde att bara satsa på godkänt, som är 5, eftersom han inte kändes redo för mer just nu). Om man jämför med Dalwhinnies genomsnitt för avkommor, så är han väldigt lik i hoppningen. I gångarter ligger han lägre än snittet för halvsyskonen, men han hade å andra sidan inte sin bästa dag, och jag vet att det finns lite mer att hämta där. Kanske kan kvalitetsbedömning om ett år vara ett tillfälle att visa det.