Får man ha en häst ensam?

 
Lite då och då stöter jag på frågan om hästar får vara ensamma. Det kanske inte är alldeles lätt att tolka det som står i Jordbruksverkets djurskyddsregler om hästar. Där står det att hästars behov av social kontakt ska tillgodoses, och att de bör hållas tillsammans med artfränder. Det står också att de dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter.
 
För föl och unga hästar upp till ett års ålder står det uttryckligen att de ska rastas tillsammans med artfränder. Det lär då betyda att för hästar över ett års ålder finns inte detta krav, utan bara ett allmänt skrivet krav om att tillgodose hästens behov av social kontakt. Kanske är det mer än jag som kan känna mig lite vilse här.
Kan man verkligen tillgodose behovet av social kontakt genom att hästar får se andra hästar, eller nosa på dem genom boxgaller? Eller genom att de får gå med nötkreatur eller får, som förvisso är flockdjur. En del människor menar ju att hästen är deras bästa vän, och att de också är sin hästs bästa vän.
 
Jag tänker att det inte är så hästvänligt att tänka så. Och jag tänker att egentligen är det inte jätteviktigt för mig att hitta precis den lägsta nivån för vad som är tillåtet. Jag vill ha en hästhållning som når längre än precis till gränsen för det tillåtna. Jag vill att mina hästar ska ha det bra. Att de ska må bra i både kropp och själ.
Och då tror jag att den sociala kontakten - på riktigt - är väldigt viktig för en häst. Att unghästar - även efter att de fyllt ett - får ha någon att leka och busa med. Att alla hästar har någon att mysa med och klia på, och bli kliad av. Inte bara titta och nosa. Jag tror att det bygger starka, glada hästar, som är beredda att verkligen vara vår bästa vän också. Just för att vi ger dem ett bra hästliv. För flockdjur som hästar är andra hästar en viktig del i detta. Så det unnar jag alla hästar.
 
 
 
2 kommentarer

Sen finns inte

 
"Sen finns inte" eller "tomorrow never comes" är uttryck som jag ofta påminner mig om. Oftast som en tanke till mig själv om att många saker är nu eller aldrig. Man kan förstås inte göra allt nu eller med detsamma, men för det som måste vänta kan man bestämma en tid då det ska ske. Sen är alldeles för diffust....
 
Kanske är denna sanning också förklaringen till hur svårt det är för oss att ta till oss kommande hot. Folk har svårt att sluta röka trots att de vet om alla risker, som kan komma sen... "Sen" eller "det händer inte mig".
 
Jag tror att detta i stor utsträckning gäller även frågan om antibiotikaresistens. Det är alldeles för lätt att tänka att det handlar om någon annan, eller kanske sen i en suddig framtidsbild. Och då har nog forskningen löst det....
 
Men antibiotikaresistensen är här nu! Visserligen i lägre grad än i många andra länder, men även i Sverige ser vi den. Och dess följder. I andra länder, inte alls långt borta, är det värre. Nyfödda dör i infektioner. Gamla och svaga likaså. Och ibland också till synes starka och friska personer, som en dansk grisbonde som skulle byta sitt slitna knä. Det slutade med katastrof, just på grund av antibiotikaresistens. När det är multiresistenta bakterier finns inget att göra.
 
Så ja, det gäller oss alla. Nu! Det är inte för sent att göra skillnad. En onödig behandling mer eller mindre gör förstås ingen större skillnad, men tillsammans gör de. Att vi inte ska äta penicillin vid förkylning eller andra virusinfektioner har alla hört. Ändå är det lätt att tänka att man vill ha, och bli frisk nu (ja, inte sedan då). Men man blir frisk mindre än ett halvt dygn snabbare, och så får man stor risk att få ont i magen av att tarmfloran störs av antibiotikan. Så då kan man få tänka att det är bättre att vänta lite. Inte tänka att jag måste bli frisk genast. Det går ju oftast rätt fort ändå.
 
Nåja, det där har nog de flesta hört och förstått. Men det finns mycket annat att ta ansvar för. Alldeles för ofta ser jag frågor på Facebook och liknande om det är någon som har lite penicillinsalva att låna ut till ett sår på ett hästben. Eller kanske en skvätt av något annat receptbelagt. Det finns också många som tror att tiken eller stoet är i behov av antibiotika för att kunna bli dräktig. Särskilt om någon annan fått det och det gick bra. Visst finns det infektioner som kan behöva behandlas, men här tror jag att det finns en stor förbättringspotential. Inte minst i att spara dessa mediciner till när det verkligen behövs. Och kanske ska man ibland vara så krass att vissa individer ska man inte avla på. Behövs det antibiotika för att få dem att fungera så är det risk att även avkommorna får samma dåliga egenskaper och svaga fertilitet.
 
Sedan är det ju inte antibiotika som får kroppen att läka. Det är kroppens egna fantastiska mekanismer. Visst kan en infektion vara dödlig och antibiotika helt livsavgörande. Men det är ju därför vi ska spara dessa resurser till då det verkligen behövs och gör riktig skillnad. I de andra fallen ska vi arbeta för att bli duktigare på att förebygga, och duktiga på att hjälpa kroppens läkande funktioner, till exempel med antiinflammatoriska medel, skölja sår och liknande. Det går att göra stor skillnad redan nu. Så gör det. För annars kanske sedan verkligen inte finns, i alla fall inte för den som får en allvarlig infektion.
 
 
 
 
0 kommentarer

Jag blir glad

 
Vid den här årstiden är det extra svårt att hinna med att göra något vettigt med hästarna. Mörkt och ruggigt, ofta blåsigt och regnigt, och ibland väldigt halt. Och så en massa annat som måste göras (fast det är det väl jämt...).
 
Så ibland gör jag det så enkelt som det bara går. Hoppar över borstande och fixande, och bara tar tränset med mig ut i hagen och ropar på Aska. Hon kommer i full fart, glad och förväntansfull. Även när hon och alla de andra är längst bort i hagen, som  igår. Det räcker att se henne för att bli glad.
 
Hon fick en bit morot, och så på med tränset. Sedan gick vi upp till ridbanan. Full fart och en massa energi, som för det mesta med Aska. Lång skritt och mycket driv - det är långa benet före när man ska leda henne. Det var så roligt att det blev lite småbus med, och en fråga om vi kanske skulle springa lite också. Kanske lös och busa idag?
 
Nej, Unni var där och red på Denver, så det skulle vi nog inte. Vi skulle bara gå omkring och vara duktiga. Träna lite halter, att stå stilla lugnt och fint. Och trots all energi och önskan att springa så stod hon perfekt. Stilla och duktig. Fick beröm och var ännu mer nöjd.
 
Så full fart igen - i skritt alltså. Ny halt, backa några steg. Hon visste precis. Lydde snabbt, tog precis så många steg som jag bad om. Utan att tveka, fokuserad. Vi gick till pallen, och hon skulle bara vänta och stå still medan jag klev upp på den, ner och flytta den, upp igen. Hon kan det också. Vänta är viktig övning. 
 
Jag bara njuter av att jobba med henne. Hon är så snabblärd, så motiverad och så härlig. Jag tänker på Martina som uppfostrade hennes far, och som konstaterade att en så lättlärd häst hade hon aldrig förr mött. Men det ställde krav - att själv vara lika bra, lika snabb, så den lär sig rätt. Och inte hinner börja lära fel. Med en mamma som också är klok och snabb i tanken så är Aska kanske ännu mera så. Ibland tänker jag att jag inte är bra nog för att göra henne rättvisa. Att hon är en så fantastisk häst att det är svårt att räcka till som hennes människa.
 
Kanske är det så. Men jag vill fortsätta njuta av henne. Hon gör mig glad. Bilden är ett halvår gammal, men det är samma underbara blick och möte.
 
 
 
1 kommentar