stuterikry.blogg.se

Fjordhästens historia är spännande läsning. Det finns mycket att få veta om den lilla härdiga hästen från fet norska Vestlandet. Det ger också perspektiv på vad det är som format dagens häst, och jag tänker därför att det kan vara viktigt att ge det lite tid. Jag tar idag en liten blick på 1800-talet, och kommer fortsätta med ett par inlägg till genom decennierna.

Innan mekaniseringen av lantbruket slog igenom, var fjordhästen en väl lämpad och anpassad häst för arbetet på de små gårdarna på Vestlandet. Fjordhästens lättföddhet, hårdhet, uthållighet och goda terrängsinne kom här väl till nytta. Som gårdshäst användes den för ved- och timmerkörning på vintern, skördearbete om sommaren, klövjning och för att köra till kyrkan. Fjordhästen användes också mycket som skjutshäst över hela Norge, samt för transport av post och andra varor. Den var också ofta använd som klövjehäst över den besvärliga fjällterrängen.

Man menar att det varit viss skillnad i typ mellan de norra och södra delarna av Vestlandet. I Sunnhorland var hästen mindre, lättare och av en ädlare typ, medan man i Nordfjord och Sunnmöre hade en större, grövre häst med kraftigare hårväxt. Rosendalsborken, som var född 1863, är ett exempel på den lättare typen. Dagens fjordhäst är dock mera präglad av avelsmaterialet från Sunnmöre och Nordfjord.

En mer organiserad avel påbörjades först på 1840-1850-talen. 1843 bestämdes att det skulle startas  ett stuteri på Hjerkinn på Dovrefjäll, 1000 meter över havet, för att förbättra den norska hästaveln. Det köptes in en hingst och sex ston av ”den ursprungliga norska rasen”, men eftersom man inte hade kunskap om färgernas genetik, och då den vitblacka färgen stod högt i mode, var alla de inköpta hästarna just vitblacka (48% av avelshingstarna och 47 % av de registrerade stona födda mellan 1857 och 1879 var vitblacka). Av de 32 föl som föddes vid stuteriet var 15 vitfödda med glasöga (det som heter blåögd gräddvit idag). Denna färg är inte godkänd idag, och var det inte då heller.

På grund av detta och då stuteriet inte ansågs välskött lades det ner. Det bestämdes i stället att staten skulle köpa in hingstar som uppfödarna kunde nyttja gratis eller mycket förmånligt. Statsagronomen Lindeqvist sade sig då inte finna några fjordhingstar som han ansåg kunna duga för att förbättra rasen. Mellan 1859 och 1861 köpte staten in några dölehingstar som placerades på Vestlandet, och därmed hade statsmakterna lagt grunden för korsningsavel.

Av de fyra första dölehingstarna var det egentligen bara en, nämligen Harald Viking, som fick någon större betydelse. Han lämnade bland annat sonen Odin, som i sin tur fick stort genomslag genom sönerna Osman Pascha, Kong Sverre, Erling Skjalgsson och Rimfaxe. Dessa hästar lämnade ofta bruna eller fuxfärgade avkommor, vilket blev populärt en tid.

Till att börja med var resultatet av korsningsaveln gott, men det blev allt större strid om det lämpliga att fortsätta med den, när uppfödarna såg nackdelarna, framför allt i andra och tredje led. Totalt femton dölehingstar köptes in under 1857-1861. Efter hand blev det uppenbart även för Lindeqvist att de inte uppfyllde förväntningarna, och hingstarna mönstrades ut efterhand. Den sista såldes 1871. 1907 kallades det samman till ett möte i Innvik i Nordfjord. På mötet kom det fram olika uppfattningar, men mötet ledde fram till att man hädanefter skulle bedriva renavel med fjordhästen. Striden kom att kallas Rimfaksestriden, efter en känd korsningshingst vid namn Rimfakse 146 (bilden), som var sonson till dölehingsten Harald Viking. Bilden på Rimfakse är från den norska fjordstamboken.