Fjordhästavel runt förra sekelskiftet

I mitt förra inlägg om fjordhästens historia tittade jag på en del spännande händelser under 1800-talet. Jag fortsätter härifrån och dyker ner i några händelser runt förra sekelskiftet.

När Rimfaksestriden var avgjord till den rasrena avelns fördel, var det dags att planera aveln. Slutet på 1800-talet och början av 1900-talet är den tid då aveln organiserades på sätt som vi till stor del känner igen ännu idag. Man bildade fjordhästlag, arrangerade bedömningar och förde in hästarna i stambok.

1862 föreslog agronomen Lindeqvist att  man istället för att stationera ut hingstar skulle ge privata hingsthållare ett stöd av offentliga medel. Det varade i några år, men upphörde 1868. 1875 började staten köpa in rena fjordhingstar, som placerades i avelsområdet. Runt 1870-1880 började även fylkena på Vestlandet köpa in hingstar, som liksom statshingstarna utstationerades på olika platser. Den siste hingsten i detta system mönstrades ut 1937.

Fjordhingstar har också sedan länge hållits av ”lag” eller föreningar. 1943 fanns i Norge 130 lokala sammanslutningar som sammanlagt hade 165 hingstar. Det vanligaste var att man hade en eller två hingstar, och det största laget hade elva hingstar. 2002 fanns 51 lag, varav några inte hade hingst, utan hade som mål att jobba med andra aktiviteter runt fjordhästen. Norges fjordhästförening, som heter Norges fjordhestlag bildades 1919. Sedan 1949 har det varit erkänt som huvudorganisation för fjordhäst i Norge.

Den första utställningen på Vestlandet hölls i Förde 1864. Utställningsverksamheten fortsatte först som en årlig utställning, och utvecklades senare till att hållas på flera platser varje år. Från 1895 hölls årliga utställningar i alla de fyra fylkena på Vestlandet.  Vid den andra utställningen, år 1865, vet man att det premierades åtta hingstar, varav tre var dölehingstar.

 Den första stamboken för fjordhäst utgavs 1910. Den omfattar 308 hingstar, födda 1857-1904. Bland annat finns här hingsten Njål 166, född 1891, som förekommer i stamtavlan för alla idag levande fjordhästar. Njål ses på den översta bilden i detta inlägg, och de andra båda hingstarna är också ur den allra första stamboken.
 
I denna första stambok kan man läsa att medelstorleken för fjordhäst 142 cm. Färgen är vid denna tid oftast någon variant av black, men det förekommer andra färger. Det finns exempel på brun, fux och till och med en brunskimmel. Dock ska färgangivelserna läsas med försiktighet och bakgrundskunskap. En stor del av hästarna beskrivs som borket, och de delas in i lysborket, gulborket, graaborket och samborket, på samma sätt som de blacka delas in lysblak, mörkblak och samblak. Det skulle leda för långt att reda ut vad alla dessa motsvarar idag, men enligt dåtidens språkbruk på Vestlandet var borket inte ett namn för en gulbrun häst (vilket det var på Östlandet i Norge!). Idag har man mer enhetliga benämningar som vi lättare översätter.

Vid tiden för den första stambokens utgivande var medelstorleken på en ”äkta” fjordhäst (det står så med tanke på Rimfaksestriden) ca 142 cm. Det kan vara spännande att läsa hur de beskriver fjordhästen såsom den såg ut i Söndre och Nordre Bergenhus amt vid denna tid: ”Fjordhestens bygning er kraftig og velsluttet. Hodet er i almindelighet litet, markeret og fint, panden bred og näseryggen like, store fromme öine og särdeles godt gemyt. Örene noget korte og vidt fra hinanden stilte, nästen altid meget behaaret invendig. Halsen er i almindelighet kort og bred med höi reisning, forbindelsen mellem hode og hals vil, paa grund av halsens bredde, ofte bli noget tvungen. Luggen (pandehaarene) er som oftast kort. Manen jevnlig noget tynd og stiv, manken er ofte noget lav og avrundet. Gjennemsnitlig kan man vel sige, at skuldren heller er kort end lang, brystdybde og bredde er i almindelighet meget god, med god plads for de invendige deler, ryg og länd av passende längde og bredde. Krydset er toppet og avskydende, saa det vel maa kunne kaldes et racemerke, men i almindelighet bredt, muskelfyldig og kraftig, lange muskelfylde underarmer, laar og underlaar kraftige og brede. Benene törre og sterke, hasene oftast krokete og knudrede, spat forekommer dog sjeldnere. Benene vises späde, men ved maalinger viser det sig at benförheten er upaaklagelig, da mangler fanehaar og har sparsamt kodehaar. Hovene er ikke store, men meget starke og gode.”

I Stavanger, där mera korsningsavel förekommit var hästen betydligt större, i snitt 146 cm. De var också mer rikligt behårade, och mera högbenta, men med en svagare resning, och ofta med mindre djup och bredd i bålen.

När Rimfakse-striden avgjorts till fördel för avel med den rena fjordhästen, minskade populariteten för fuxar och bruna. Det blev åter populärt med de rena blackfärgerna. På grund av risken för vitfödda hästar var man inte lika förtjust i alltför många vitblacka, men däremot ville man gärna ha ljusa, klara färger på hästarna. Det visade att det var en fjordhäst utan inblandning av döleblod. Av samma skäl ansågs vita tecken inte önskvärda, och i den mån de förekom, skulle de begränsas till ett minimum – helst inte mer än en stjärn.

0 kommentarer