Sätta ord på det svåra
Det är tungt och svårt att prata om döden. Ändå är det viktigt, tror jag. Och jag tror att det är bra att våga prata klartext. Det är ju inte orden som gör döden så tung och sorglig. Det är avskedet som är sorgligt. Att livet inte fick bli längre, att aldrig mer få mötas. Det gäller våra vänner såväl bland människor som djur.
När det handlar om djuren så är det dessutom ofta vi som måste fatta det tunga beslutet. Om när och om hur livet ska ta slut för vårt älskade djur. Svårt och ledsamt. Men kanske ändå lite lättare om man vågat och orkat prata om det innan.
Trapalanda låter ju tjusigt, fint och lite avlägset. Men verkligheten är snarare att någon måste ta beslutet. Måste hålla i grimskaftet och vara med in till sista andetaget. Eller be någon annan, om man inte orkar själv.
Så jag säger avliva. För det är ju det som det oftast är. Om du vill läsa mer om vilka alternativ som finns så hade jag en liten serie om detta i januari. Sök på kategorin avlivning, så hittar du det säkert.
Och sedan måste man ta hand om kroppen på något sätt. I olika lägen kan olika val vara det bästa. Jag har skrivit om det också förut. För mig är det inte kroppen som är det viktiga. Jag är noga med ett bra slut, en skonsam och smärtfri död. Sedan betyder kroppen inte så mycket för mig.
Jag tycker själv att slakt är ett bra alternativ. För de hästar där det är möjligt - tillräckligt friska och OK enligt passet. Jag ser det som miljövänligt och etiskt bra, för att minimera matsvinn. Och för att kroppen tas om hand på ett värdigt sätt. Beslutet är lika svårt i alla fall - oavsett vad som ska hända med kroppen. Och avlivning med bultpistol och avblodning tycker jag är en skonsam metod, såvitt jag kan bedöma.
Men det har blivit svårare och svårare att hitta något slakteri för häst. Där jag varit förut har de slutat. Så jag fick leta ett tag innan jag hittade någon, ett par timmar bort, drygt. Ok med den resan för en häst som är trygg och van att åka. Så för Io kändes det som ett bra val. Det val som jag övervägde var att lämna till slakt på djurpark. Där får man inget betalt, utan ger köttet till rovdjuren. För mig och hästen är det annars samma procedur. Och pengarna för en slaktad häst är inte någon stor summa. Men jag lyckades inte hitta kontaktuppgifter till rätt person på djurparken och var osäker om de tar emot. Jag fick sedan veta att de gör det, men då var allt redan bokat, och jag höll fast vid det. Även slakteriet var ett litet lugnt ställe, med en box att landa i, precis som på en tävling. Tror jag att Io tänkte.
Jag vet att inte alla vill slakta sin häst. Det är något som var och en får avgöra själv. Det viktigaste är att man har tänkt igenom saken om hur man vill ha det, så att man är redo att fatta beslutet den dag man måste. Ibland får man tid att tänka, ibland inte. Så lika bra att ta itu med de svåra tankarna.
Det var sorgligt att ta farväl av Io. Jag sa adjö både till en fin häst och en del drömmar och förhoppningar jag hade. Jag har varit med om detta förut, men man vänjer sig aldrig. Jag har minnena kvar, och det är dem jag sparar. Jag är glad för den tid jag fick med en härlig häst. Nu får han leva genom sina avkommor och i våra minnen.
