Kommentarer

Jag får en del kommentarer direkt  på bloggen, även om det är fler som kommenterar och gillar på Facebook. Till skillnad från Facebook så kan man vara anonym när man kommenterar på bloggen. 
 
De flesta kommentarer är positiva, konstruktiva eller i vart fall intressanta. Detta gäller även de anonyma kommentarerna. Ibland får jag en ny ide, något att fundera på och ofta får jag ny inspiration. Ibland delar någon spännande erfarenheter och berättelser. 
 
Men ibland får jag en dålig känsla. Nästan alltid är det en anonym kommentar som ger den effekten. Självklart får man ifrågasätta eller ha en annan åsikt. Men det går att göra på olika sätt. Och jag kan inte låta bli att undra varför det är så ofta just de som är anonyma. Vågar den som klagar eller anklagar inte stå för detta? Jag hade lagt större vikt vid åsikten om det fanns en öppen avsändare. Jag kan ändra mig om jag får bra argument. Och mer troligt om den som för fram dem vågar vara öppen med vem hen är. Förstås är det kul att veta även vem som skrev den positiva kommentaren, men det får jag oftast veta redan nu. 
 
6 kommentarer

Vad ska man tro?

 
 
Om man tycker att matens ursprung har betydelse blir det svårare. För mig spelar det roll för upplevelsen, så svårt att låta bli. Jag kan inte välja bort den känslan. Jag vet att det gör skillnad, kanske inte främst för mig, men på många andra sätt. Inte minst viktigt är det att svenska djur i medeltal har haft det bättre, och behandlas med oerhört mycket mindre antibiotika än i andra länder. Det spelar ingen roll för köttbiten på tallriken, för risken att den ska innehålla antibiotikarester är minimal - sådant finns det regler och kontroll av. Men det spelar roll för risken att det finns mindre möjlighet att behandla mig, mina närstående eller andra, inom en kort framtid.
 
Så jag frågar. I fredags var jag ute med några vänner. På menyn stod vackra ord om att de satsade på närproducerat och ekologiskt, och att köttet i flera av rätterna var från en närbelägen, namngiven gård. Det är ju bra. Men det stod inte vilka av rätterna, så jag frågade.
 
Hon som fick frågan var helt ny på jobbet, så hon hämtade en kollega, som snabbt gjorde klart att wallanbergaren och oxfilén liksom fläsksidan var från denna gård. Men förstås inte spättan och hälleflundran... Nej, det hade jag nog inte trott heller. Men fläsksidan - var hon säker på det? Det måste väl vara gris? Jo, det var gris och det kom också därifrån. Jag var inte övertygad, för någon gris (förutom vildsvin) har jag inte sett till där. Så jag sa det - det låter konstigt.
 
Då gick hon och kollade med köket. När hon kom tillbaka fick jag veta att jag hade rätt. Grisen var inte från denna gård, men den var svensk. Det började bli dags att beställa, och då visade sig att vi glömt fråga om ankan. Ny koll med köket (de började nog bli trötta på oss...). Den var från Frankrike. Så det blev ingen anka.
 
Det blev ingen wallenbergare heller för min del. De såg helt OK ut. men jag kände mig inte längre trygg med de svar jag fått. Vad var sant och vad chansade hon bara på? Så det fick bli spetskål, som jag väl också borde kollat ursprunget på, men vid det laget fick det räcka. Grönsaker är också viktigt, och de kan produceras på sämre eller bättre sätt, och sedan har vi transporter till det. Med tanke på tid och pris kändes som god chans att det nog var svensk spetskål. Och med tanke på hur säkra svaren var så kändes det inte meningsfullt att fortsätta...
 
Vi fick en bra kväll, och hade det trevligt ihop. Om jag går dit igen så frågar jag igen. För det kanske inte är samma saker just den dagen. Det står ju inget bestämt på menyn, utan bara fina ord, som delvis stämmer. Allra helst går jag till dem som tydligt skriver sådant som "Vi serverar bara svenskt kött!", eller "allt vårt kött kommer från djur som är födda, uppfödda och slaktade i Sverige". Jag hoppas att fler ska tycka att det är viktigt att fråga och att välja. Och så är det förstås bra om man kan lita på svaren. Det kändes ju sådär den gången....
 
 
0 kommentarer

Slut på sommartid

Slut på sommartid... och snart slut på oktober med. En september och oktober, som efter en väldigt torr sommar, bjöd på regn och regn. Det var välbehövligt för att fylla på grundvattnet, men det var kanske inte toppenkul alla dagar ändå. Särskilt inte när det blev svårt att tröska och få halm. Tufft skördeår i år.
 
Men vi har haft bete som har varat längre än vanligt, och det är ju skönt. Hästarna kommer en sväng i ligghallen ibland nu, och det blir några gropar i halmen där de vilat. Men sedan går de igen. Ut på fältet och betar, även när det regnar och blåser.
 
Allra bäst trivs de när det blir klart och kallt. Grannens sinkor såg också ut att gilla det, trots en riktigt frostig morgon för några dagar sedan. Oerhört vackert, och det kanske de inte brydde sig om, vad vet jag. Men de såg verkligen ut att trivas, trots kylan. Och himlen bjöd på klarare färger allt eftersom solen steg.
 
Gräset var rejält frostnupet, och det varnas det ju mycket för till hästar. En gammal sanning, som aktualiserats med ny kunskap om fång. Mina fick ändå gå kvar på sitt fält och beta som förut, dygnet runt. Rätt eller fel, jag vet inte. Kanske har jag haft tur, men ingen har visat tecken på att må dåligt av det, varken nu eller tidigare.
 
Jag tänker ibland att det kanske är mindre risk om de får gå där dygnet runt. Att det kan vara mycket värre att släppa ut hungriga hästar i det morgonfrostiga gräset. Då vräker de ju i sig. Jag ser att de som går ute hela tiden ofta betar en bra stund på natten, men sedan vilar, och ofta just den tid som anses allra farligast. Jag säger inte att det är det som gör skillnad, men jag tänker att det nog finns en del vi ännu inte vet. Och förstås att det kan skilja både på gräs och på olika individers känslighet. En sak vet jag dock säkert, och det är fryser gör de inte. De älskar detta väder - både hästarna och korna (och jag med, fast jag kan frysa om fingrarna lite...).
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer