stuterikry.blogg.se

Att besiktiga en häst inför försäljning är en viktig uppgift. Om både köpare och säljare kan vara med vid besiktningen är det allra bäst - då kan oklarheter redas ut direkt och köparen vet också precis vad som kollats. Så långt är det inte svårt, annat än kanske rent praktiskt. Men sedan är det mycket som kan göra både köpare och säljare förvirrade. Jag har på senaste tiden påmints om detta, inte så mycket på grund av egna hästaffärer, utan mest av frågor som jag snubblat på i andra sammanhang.

 

En fråga är förstås av vem och var besiktningen ska göras, och den tänkte jag hoppa över med det korta svaret att man bör välja en veterinär som båda parter känner sig trygga med. Vem som ska betala är också bra att ha bestämt innan, och helst för olika scenarion. Grunden som jag fick lära som veterinärstudent var att köparen betalar, för att köparen vill vara den verkliga kunden/uppdragsgivaren, men så är det inte alltid, och fler sätt kan säkert fungera.

 

En annan viktig grund som jag lärde mig då, både vid besiktning och i andra sammanhang, är att prover, röntgen mm tar man OM undersökning eller historia ger skäl att kolla vidare. Nu vet jag att väldigt många hästar "exportröntgas", dvs man tar ett antal bilder på leder för att se om det finns förändringar. På sätt och vis kan det säkert vara klokt, och kanske särskilt på en ung häst som ännu inte belastats speciellt, och som förhoppningsvis också är OK. Men även på unga hästar hittar man en hel del vid röntgen. En del av det är av betydelse, en del inte och en del är väldigt svårbedömt. Det sista är det svåraste.

 

Ska köparen ändå våga köpa? Står säljaren med en häst som förlorade en del av sitt värde, kanske är osäljbar, och som kanske om tio år visade sig ha fungerat perfekt, trots röntgenfyndet. Ännu knepigare blir detta om man gör undersökningar som i sig är svårbedömda nästan alltid, som t.ex. hur tätt tornutskotten ligger - är det normalt eller kan det ge problem?`Ja, det beror nog inte alls bara på hur röntgenbilden ser ut i många fall. Ibland frågar man efter röntgen av nacke, för att även där kan det finnas skador. Men om det finns det så bör man nog upptäcka något vid en noggrann undersökning. Och om man verkligen behöver kolla så kan det behövas flera bilder, och ändå vara svårt att få dem rikgtigt bra. 

 

Och det är nog dit jag vill backa bandet. En noggrann undersökning med ögon, öron och känsel hos en bra hästveterinär är det som jag tror ger allra mest. En viktig grund som prover och test inte ersätter. Om en medelålders häst rör sig spänstigt och bra, är symmetrisk och väl musklad och har fungerat väl i alla år, och inte heller har reaktioner på böjprov, så kanske en röntgenundersökning bara skapar förvirring. Visst kan man hitta saker av betydelse, men man kan också hitta sådant som kanske inte är så viktigt.

 

Och framför allt kan man ändå aldrig friskriva sig för att något annat händer. Trots världens finaste leder och rygg så kan en senskada ske oväntat. Och felaktig ridning, dåliga underlag och dålig skoning kan snabbt bryta ner en frisk och fin häst.

 

Att vara köpare är inte lätt. Kanske är det ännu värre att vara säljare. Att lämna bort möjligheten att påverka, men ändå stå där med risken att bli anklagad för fel på hästen i flera år. Jag förstår att det leder till att man röntgar, tar prover och gör allt vad man kan. Men ändå skulle jag vilja komma till att man tar sig en funderare över vad som är rimligt och vettigt i varje enskilt fall. Och kommer ihåg att en riktigt bra undersökning faktiskt säger väldigt mycket. Om den visar på frågetecken - ja, då är det klokt att kolla vidare, men annars kanske det inte alltid den bästa idén.

 

Till sist påminner jag att du som köpare bör se till att få ta del av hästens historik, även veterinärt. Detta säger mycket om hur hästen har fungerat, eller inte, och för mig är det ett av flera goda skäl till att värdera svenskfödda hästar mer - för det är mycket lättare att få ta del av vad som varit. Om man ändå inte får det så kanske det är skäl att fundera på vad det betyder.