Ponnyföräldrarnas tävlingsdag

 
I söndags var det dags för lokal hopptävling. Ponnyföräldrarnas dag började med att klockan ringde 05.20. Pappan började laga gröt till hela familjen, medan mamman fodrade alla hästar och katter samt rastade hunden (som helt enkelt hängde med när de andra djuren sköttes om).
 
Ponnyryttaren klev upp vid sex, trött. Det var motigt att äta gröt, och bara hälften gick ner. Sedan gick hon ut och tog in ponnyn, som hon hade flätat redan på lördagskvällen, då hon också packade alla saker. På lördagen hade ryttaren och mamman också varit med och byggt framhoppning och burit hinder till banbyggaren inför söndagen. Så det fick bli det istället för studiebesök på stuteri eller dressyrclinic. Man kan ju inte göra allt.
 
Ponnyn borstades och knoppades och gjordes blank och fin. Under tiden gjorde mamman ett par mackor, för en halv tallrik gröt är klent att rida på, och såg till att få med hästpass, kamera och dricka. Hon hade fått in vaccinationerna i tdb bara ett par dagar tidigare - och hoppades att allt nu skulle vara på plats för start i den allra första lokala hopptävlingen, lätt E.
 
Pappan gav sig av mot tävlingsplatsen på cykel vid halv sju-tiden. Det var så fint väder att han tyckte det var onödigt att ta bilen för att ta sig den knappa milen till tävlingsplatsen. Han skulle hjälpa till i caféterian hela förmiddagen.
 
Mamman och ponnyryttaren lastade ponnyn vid 7.20, och det gick som vanligt så lätt som det kan. Solglasögon packades med i sista stund, och så åkte den stora pickupen sakta över alla gupp och gropar i grusvägen så att ponnyn skulle få en bra resa.
 
Framme vid tävlingsplatsen hoppade ponnyryttaren ur bilen och gick banan ett par varv medan mamman parkerade och erbjöd ponnyn vatten. Hon öppnade alla luckor så att det blev luftigt och bra, och gick sedan för att möta ponnyryttaren, som nu kunde banan bra. De pratade lite om maxtid, som ju inte varit aktuellt på pay and jump, och enades om att planen var att rida bra vägar och försöka hålla ett bra och inte för långsamt tempo. Men inga dåliga vägar - det var det inte värt i första starten.
 
Efter toabesök och koll på några av dagens första starter, gick det att klämma ner en halv macka, och sedan var det dags att klä på stövlar, hjälm och väst, och ta ut ponnyn. En annan familj hade missat regeln om att inte ta ut ponnyn i bara grimma, men de blev glada över mammans snälla påpekande om att det nog var bäst att tränsa innan någon klagade.
Så var det dags att rida fram. Pappan fixade mackor i cafeterian och såg ut att trivas där, och mamman höll koll på framridning och när det var dags att få gå in på framhoppning. Serva med dricka och hålla modet uppe. Ponnyryttaren var nervös, men kunde ändå le över att rida sin snälla, fina ponny. Ponnymamman passade på att ta några bilder även på klubbkompisar och på en fjordhäst, som förstås måste uppmärksammas när vi inte hade fjording med.
Efter alldeles lagom mycket framridning var det dags för start. Kanske kände ponnyn stundens allvar, för han var tvungen att lägga en liten hög medan ekipaget före red. Annars verkade han allt annat än nervös - en klippa att ha med för en ovan ryttare. Mamman tyckte inte att hon heller var nervös, men filmen blev allt lite skakig, och inte precis något mästerverk...
Ritten började lite försiktigt, men de hoppade ettan och tvåan utan problem. Sedan hittade de rytmen och red i ett fint och mjukt tempo med justa vägar alla de resterande hinderna. Felfritt på hinder, men ett förargligt tidsfel blev det. Så första utanför placering i denna lätt E, bedömning A, Snopet och jättebra samtidigt. Vill du se ritten finns den på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=x-8jN2Htd04
 
Ponnyn fick trava och skritta av, klappas om och få morötter. Han borstades och så på med skydden och in i transporten igen. Lika lätt som alltid. Nu passade det att dricka också, så han tog några liter innan ponnyryttaren och mamman gick och fikade i cafeterian, så pappan fick sälja lite mer fika, och sen köpte ridbyxor, som ryttaren kunde behöva. Just då var det en ryttare som flög av in i ett hinder och slog sig. Ponnymamman påminde om att hellre en lugn ritt med ett tidsfel än att slå sig i hinder, om ponnymamman får välja. Efter en stunds eftertanke kändes ju resultatet rätt bra även för ponnyryttaren.
 
Pappan tackade nej till erbjudandet att låta cykeln åka transport hem, och stannade och jobbade i caféterian en stund till - det var ju mycket roligare än han trott. Så ponnyn, ryttaren och mamman åkte hem och fixade lunch, och så kom pappan efter en stund.
 
Sedan var alla jättetrötta. Fast de inte gjort så mycket. De segade en timme efter lunchen, men sedan gick pappan ut och sågade ett nerfallet träd och mamman tömkörde treåringen och red sedan ut en runda på sin häst i underbart solsken. Ponnyryttaren erbjöd sig att laga kvällsmat medan mamman fodrade hästar. Alla var nöjda med en fin dag.
 
 
 
1 kommentar

När det inte går alls som det ska

Att läsa om komplikationer vid fölning just medan går och väntar på att ens högdräktiga ston ska föla – ja, det känns förstås inte bra alls. Men ändå är det svårt att låta bli. Särskilt när det kom en intressant artikel i Veterinärtidningen. Anna Sjöholm har sammanställt 65 fall av komplicerade fölningar som kommit in till Helsingborgs djursjukhus under åren 2009 till 2015. Så det var klart att jag läste vad hon kommit fram till, även fast jag får ont i magen av läsningen. Men försöker drömma om pigga föl i hagen...

Nu ska man ju minnas att det inte är de vanliga fölningarna som kommer in till djursjukhus. Det är inte ens alla de komplicerade. Många fellägen och annat krångel fixar veterinärerna i fält, så det är klart; den här sammanställningen handlar om de riktiga svåra fallen. Fast kanske inte de allra, allra värsta. De avlivas eller dör redan innan de kommer in.

Förlossningskomplikationer hos häst är dramatiskt, för alla inblandade. Ston har kraftiga värkar, och går något fel så går det fort åt fel håll. Fölet hinner oftast dö innan man har rett ut situationen. Den vanligaste orsaken till problem är felläge hos fostret. Men det kan också orsakas av stort föl, tvillingar och missbildningar eller problem hos stoet som värksvaghet eller onormalt bäcken hos. Så om något verkar vara fel är det viktigt att upptäcka det snabbt och ingripa snabbt. I Anna Sjöholms sammanställning berodde 83 % av förlossningsproblemen på felläge och nio procent orsakades av missbildningar hos fölet.

Totalt 85 % av stona överlevde och kunde åka hem från djursjukhuset.  Bara 14 % av fölen överlevde till hemgång (20 % överlevde förlossningen,  men sedan dog en del efter förlossningen). Om man räknar bort de föl som inte kunde överleva på grund av missbildning eller att de var alltför tidigt födda, var det 23 % som överlevde till hemgång. Fölets chans att överleva påverkades tydligt av hur länge fölningen pågått. Ju fortare fölet kunde förlösas räknat från fölningens start, ju bättre chans för fölet. De föl som överlevde kom snabbt igång efter förlossningen och hade inte stort behov av intensivvård. Om det behövs är det alltså ett dåligt tecken.

De flesta stona kunde förlösas vaginalt under sövning (60 %), och 28 % kejsarsnittades, medan bara 9 % förlöstes med stoet stående och vaken. Att det var så få som kunde hjälpas på detta sätt beror bland annat på att den behandlingen i de flesta fall görs i fält, och om det lyckas där kommer de förstås inte till djursjukhuset.

Siffror för en grupp säger förstås inte så mycket om ett enskilt sto. Men om man väger ihop statistik med det man vet om stoet och hennes fölning kan sådana här undersökningar vara av stort värde när man ska fatta beslut. Om det är ett gammalt sto utan framtid som bruks- eller avelshäst så kanske man inte ens ska utsätta henne för resan till djursjukhuset. För ett yngre sto kan det däremot vara bra att veta att det i de flesta fall är goda chanser för att stoet överlever.

Till sist: de allra flesta fölningar går ju ändå bra. Men se till att du vet hur förloppet bör vara, håller koll och agerar eller rådfrågar direkt som det inte verkar normalt. Tänk också gärna igenom vad du vill och kan göra om det skulle bli komplikationer. Vad har du råd med, vad är bäst för dig och bäst för ditt sto? Då har du bäst chanser att få ett bra utfall. Lycka till med alla vårens fölningar!

 
 
 
0 kommentarer

När är det dags?

 
När är det dags för fölning? Vi är många stoägare som i dessa tider oroligt kollar till våra ston och undrar om de ska föla snart. 
 
Stons dräktighetstid varierar ju mer än för de flesta andra djurslag. Några fölar verkligen på det beräknade datumet, som är ungefär elva månader eller 330 dagar efter senaste betäckning (ja, ska man vara noga så är det ju tiden för ägglossning och befruktning som spelar roll). Men väldigt många fölar en helt annan dag. En del kommer lite för tidigt, och kanske tar sin ägare med överraskning. Många går över.
 
Alltför tidig fölning innebär en risk att fölet är outvecklat och kan få svårt att klara sig. Ibland sätter ju också fölningen igång för tidigt på grund av att sto eller föl inte mår bra. Så tidigt födda föl kan behöva lite extra stöd och omvårdnad. 
 
Att stoet går över flera veckor är inte så sällsynt. Vissa ston gör det regelmässigt. Så var det med min gamla Ljosefin. De flesta av hennes föl föddes när det var ungefär en vecka kvar till ett års dräktighet. Men de var inte särskilt stora vid födelsen ändå. Helt vanliga såg de ut när de till slut presenterades för världen. Om hon betäckts tidigt på säsongen så ledde det ofta till att hon gick dräktig ännu längre, medan hon snabbade på lite om det var längre fram på säsongen. 
 
Just att fler ston går över längre om de är betäckta tidigt på säsongen, är en erfarenhet som många delar. Och ännu tydligare blir det om vädret är kallt och ovälkomnande för ett nytt föl. Stoet verkar kunna styra detta på något sätt.
 
Till skillnad från för de flesta andra djurslag är det ovanligt att en längre dräktighetstid leder till stora foster hos häst. Så därför är jag inte orolig när mina ston går över. Åtminstone inte de som jag förväntar ska göra det. Finja verkar ha samma tendens som sin mor, medan Desolett inte har haft det. Muska brukar också vara rätt punktlig. 
 
Jag har dock hört att erfarna uppfödare av shetlandsponnyer och ardennerhästar brukar undvika att börja betäcka alltför tidigt på säsongen, just för att de inte vill att stona ska gå över för länge och kanske riskera ett stort föl, som ger en tuff förlossning. Och det är just de minsta raserna samt de tyngsta raserna som relativt sett har de största fölen, så jag tycker att tanken är rimlig och relevant. 
 
Många ston är hemliga och vill inte gärna berätta att det är dags att föla. Så det gäller att känna sitt sto och vara observant på små tecken. Med modern teknik ökar möjligheterna att övervaka. Men fortfarande är djurögat grunden. Att se och agera i tid är förstås grunden. Inte lägga sig i om det inte behövs, inte störa. Men hålla koll, och ständigt fråga sig om det kanske är dags.
 
Jag kollar noga minst två gånger per dygn när det närmar sig. Bedömer om jag tror att det verkligen är nära. När svaret är ja, så ökar jag intensiteten massor. Kollar ofta, ställer klockan och får oftast en vaknatt. De flesta verkar vilja föla väldigt tidigt på morgonen. Och oftast precis när jag gått iväg efter en koll. Då vet de att de får några lugna minuter innan jag är där igen. Men det finns också de som gärna vill ha mig där, även om det är mer ovanligt. Jag försöker lyssna och respektera. Men finnas nära ifall det behövs. 
 
0 kommentarer