Optimistiska eller pessimistiska kalvar?

 
Visste du att en del kalvar är optimistiska till sin natur och andra mer pessimistiskt lagda? Det hade i varje fall inte jag funderat så jättemycket på innan jag hörde ett intressant föredrag på kurs om kor i Danmark, av den välkända forskaren Nina von Keyserlingk.
 
Jag kunde inte låta bli att fundera vidare på om dessa kalvar sedan blir optimistiska och pessimistiska kor. Det känns ju troligt. Och jag har i yrkeslivet träffat på en del kor som verkligen givit upp när de blivit sjuka. Stora, ledsna kor utan minsta kämpaglöd, och utan att det egentligen gått att säga att de hade en mer allvarlig diagnos än andra som bara inte vill ge sig. 
 
Kanske är det så med hästar också. Och hundar. Ingen tvekan om att Inti hörde till den mer optimistiska sorten, medan Humle, fast han är pigg och glad, nog är mer pessimistisk. Tror alltid att han kommer bli övergiven och inte får gå med ut.
 
Undrar vad det är som styr detta? Och i vilken mån det kan påverkas. Med träning och erfarenheter. Och med avel. 
 
Studien som hade undersökt ett gäng vanliga mjölkraskalvar var spännande och välgjord. Men som så ofta lämnade den kvar ännu mer att grunna på. 
 
Hur hade de gjort då? Jo, de hade tränat kalvar i att när de kom in i en box så fanns det mjölk att dricka i nappen längst till vänster (eller längst till höger för hälften). I nappen längst bort från mjölknappen fick de istället en luftpuff i nosen om de provade suga. När de lärt detta så flyttades mjölknappen ett steg (av fem) mot nappen med obehagliga puffen. En del av kalvarna (de pessimistiska) kollade efter sin mjölk, som de inte fick på vanliga stället, kikade på de andra, men var inte beredda ta risken. 
 
Andra kalvar (de optimistiska) började likadant, men efter en kort tvekan, och ibland ett litet skutt (såg ut som "Tja, varför inte?"), gick de vidare och testade, och fick ju då sin mjölk. 
 
Jag kan inte låta bli att fundera på vad detta har för betydelse i avelsarbetet. Kanske kommer vi i framtiden att testa egenskaper på helt nya sätt och se andra samband. Som kanske kan testas tidigt också. Spännande! Och kanske allra viktigast att fundera på att man bör hantera de olika typerna på lite olika sätt. Eller vad tror du?
 
2 kommentarer
Desiree Jonsson

Kanske tolkar jag helt fel nu, men jag ser ibland helt olika personligheter och inställning hos helsyskon bland fölen. Trodde när kull nr två kom för flera år sedan att de skulle vara rätt lika sina storasyskon, men så var det inte, och för närvarande har jag en tre- och en ettåring som är varandras ytterligheter.

Medan treåringen är skygg och alltid varit skeptisk till allt nytt, och faktiskt har en ganska pessimistisk utstrålning så är lillasystern en social och nyfiken solstråle som gärna vill vara med och lära sig saker. Små motgångar gör inget, bättre lycka nästa gång!

Vi har tidigare fött upp två systrar från samma sto (de två hade också samma pappa, men en annan än de jag nämnde nyss). Den äldre, nu sex år var otroligt vänlig, social, nyfiken och enkel medan den som nu är fem hade en stark vilja att vara med, vara framåt men inte alls lika trygg som storasyster. Hon verkade dock gå från pessimist till optimist efter hon fyllt två.. Vad gäller de två finns även fyra äldre helsyskon att jämföra med och vad jag förstår finns där både optimister och pessimister.

Det jag ganska tidigt lärde mig var att anpassa hanteringen till de olika individerna (vi har från 2012 fått mellan 1-4 föl/år), så den biten i aveln -efter fölet är fött alltså, kan man förstås påverka anser jag. Innan dess kan jag undvika att avla på ston efter en viss hingst vars avkommor verkar tänka ”baklänges”, men i övrigt kan jag inte påverka om jag får en avkomma som är optimistisk eller pessimistisk då det blir olika utkomst av samma föräldrar.

Förlåt för långt och lite rörigt utlägg.. tycker ämnet är väldigt intressant.

Svar: Tack! Tror inte att du tänker fel eller förstår fel. Möjligen att man ofta behöver påminna sig att helsyskon bara är 50 % släkt, och halvsyskon 25%, så det är inte konstigt att de är olika, både till sätt och utseende. Och självklart kan man påverka utgångsläget med bra hantering. Men jag brukar väldigt tidigt veta ungefär vilken typ av individ mina föl är. Och om folk vet vad de behöver och passar med kan en bra uppfödare ofta ge kloka råd i valet vid köp. Men sedan är det inte alla som vet vad de passar med, och kanske inte heller alla menar samma med ord som känslig, pigg osv.
Helena

Efwa

Man har ju gjort en undersökning på möss, mig veterligen. Där man använt en labyrint med hinder och faror i.

Man kunde dela in mössen i två olika grupper liknande de du beskriver. De som sket fullständigt i hinder och faror och bara kastade sig genom medan de andra knappt vågade sig framåt alls.
Teorin här, byggd på vilda möss vad jag förstår, är att båda har en plats i den naturliga aveln men något snedfördelad på år eller om det var decennier. Att vissa år/decennier var en sorts möss dominanta medan andra år var den andra sorten.
Ibland behövdes orädda möss i generna för att våga ta sig fram oavsett faror och det i sin tur genererade viljan att så småningom vilja ha mer försiktiga gener i avkommorna så fokus hamnade på andra egenskaper andra år.

Nu är ju möss på ett annat sätt snabbavlande djur än kor men nog har man användning av båda sortens gener? I det vilda i alla fall.

Svar: Ja, tror jag också. Jag tror att båda behövs, eller helst lite lagom av båda. För att vara alltför optimistisk är mer eller mindre livsfarligt ;-) Men nog vore det bra att veta mer om, och ett spännande ämne!
Helena