Riktpriser på veterinärvård?
Kostnaderna för veterinärvård debatteras i många olika former. En vanlig slutsats är att kostnaderna ökat fort de senaste åren. Det är lätt att dra slutsatsen att det beror på giriga veterinärer, som höjt priserna eller gör onödig saker.
Och man kan tänka att det går att lösa genom priskonkurrens och tydlighet i vad olika veterinärer och kliniker tar betalt för olika saker. Prislistor och transparens efterfrågas till exempel av Konkurrensverket, som uttalat sig så här:
"-Men vi anser att djursjukvården inte är tillräckligt transparent. Branschen borde kunna ta fram riktpriser för standardbehandlingar, som till exempel för inflammationer, kräkningar och diarréer." Leif Nordqvist, sakkunnig ekonom och utredare på Konkurrensverket.
Jag tror tyvärr inte att det är alls så enkelt. Att det som Konkurrensverket föreslår inte håller hela vägen beror dels på att det ju inte finns standardåtgärder för inflammationer. Vad menar han med inflammationer förresten? Är det öroninflammationer, eller något annat? En okomplicerad öroninflammation bör väl gå hyfsat att ge prisuppgift om, men alla är inte lika. Menar han andra inflammationer, finns det ju en hel del att välja på. Och kommer vi till kräkningar så tror jag att även de flesta djurägare vet att de kan ha väldigt olika orsaker och därmed också kräva väldigt olika utredningar och behandlingar. Som förstås kostar väldigt olika mycket.
En veterinär kommenterade detta med att man kanske kunde be bilmekanikern om ett standardpris för att laga bilar som låter konstigt eller bilar som inte startar. Jämförelsen är inte så dum, tänker jag. Det är också intresserat att påminna sig om att när jag var ny som veterinär så fanns det en riktprislista från veterinärförbundet. Den förbjöds, då den ansågs innebära kartellbildning. Nu efterfrågar andra myndigheter en sådan.
I grunden tycker jag att det är bra med en öppenhet om vad saker kostar. Jag tror att även veterinärerna är för det. Men det kan alltså vara svårt att klumpa ihop diagnoser så som Konkurrensverket föreslår. Det är också ett faktum att djurägare är olika, och har olika önskemål om hur omfattande vården ska vara. Det kan bero på djurets ålder, värde (ekonomiskt eller känslomässigt)eller prognos, men också till stor del på djurägarens inställning. Här ligger en viktig förklaring till den kostnadsökning som skett - många djurägare vill göra mer. Vill ha en precis diagnos innan beslut om åtgärd, och vill också gör mer omfattande och krävande behandlingar. Som blir dyrare.
Om det är vad djurägaren vill och är rimligt sett från ett djurskyddsperspektiv så är det inga problem med det. Om veterinären missar att tillräckligt ta reda på detta kan det bli väldigt fel. Även om en sjukdom går att behandla så är det inte säkert att djurägaren vill, eller har råd.
Självklart är det en viktig fråga för veterinären att ta upp. Men det är också ett viktigt ansvar för djurägaren att våga diskutera dessa saker. Bäst är att tänka igenom innan vad man vill och kan. När man står i skarpt läge är det svårare att tänka klart. Enligt vår svenska djurskyddslag är även avlivning ett godtagbart alternativ. Man får inte lov att låta djuren lida, men man får välja att avliva. Veterinären ska kunna ge stöd i bedömning av prognos och ungefärliga kostnader inför beslutet. Det beslutet bör vara djurägarens, och om det sker i klok dialog så finns de bästa förutsättningar för att de ska bli det bästa valet vid varje tillfälle.
Om man då väljer en avancerad vård så kommer det att kosta. Och det finns fortfarande en risk att trots den bästa vård så blev slutet ett annat än man hoppades. Om man väljer att avliva så bör man mötas av respekt även i det beslutet. Visst vill man rädda liv, men den viktigaste uppgiften är att se till att djuret inte utsätts för onödigt lidande.
