stuterikry.blogg.se

Igår var det World veterinary day. Det finns för många saker att uppmärksamma för att dagarna ska räcka. Men jag kan inte låta bli att reflektera lite över jobbet. Många tänker på att rädda djur. Inte lika många på smittskydd, livsmedel eller forskning. Men det finns också svårare sidor. Nödvändiga, men kanske svårare att prata om.

I mitt yrke har jag avlivat många djur. Jag är veterinär. Jag arbetar för djurens bästa. Och för djurägarnas. Det hänger ihop.

En stor del av de djur jag har avlivat har varit gamla eller sjuka djur. Hundar, katter, hästar, kor, får, marsvin, hamstrar, kaniner, fåglar och en grön leguan… Och kanske några till, som jag glömde ta med.

Jag har alltid försökt att göra det på ett så bra och skonsamt sätt som möjligt. Arbeta lugnt och bra, se till att de som är med vet vad som kommer ske. Våndats inför svårigheter att få i en kanyl i sköra kärl på en liten, gammal hund. Ändå hålla lugnet, vara ett stöd för alla, men skaka i knäna. Fått höra många förfärliga minnen om tidigare förluster i människors liv. Stått där och fått ta del av mer än jag ibland varit beredd på. 

Men också fått stå upp för djuret, förklara att nu är det inte rätt att vänta längre. Livet är inte bra, och det finns inte mer att göra. Det har varit svårt att nå fram då och då.  Kanske allra svårast när man förstår att detta är personens allra sista djur, och ibland också sista vän i livet. 

Men det finns ju fler dimensioner. En del djur har varit fullt friska. Friska kattungar, friska vuxna katter eller några gånger hundar, som det inte funnits någon bättre utväg för. Jag har avlivat sådana djur också. Många olika historier ligger bakom de olika fallen. Ibland har djuret varit fysiskt friskt, men kanske inte mentalt. Ibland är det personliga tragedier, men det kan också vara någon som bara inte förstått hur tidigt en ung katt kan bli könsmogen. Och som inte såg möjligheten att placera en kull kattungar i bra hem  Vi har alltid pratat om det. Kollat om det finns andra utvägar, och framför allt försökt upprepa att nya friska kullar med kattungar ska behöva avlivas. Och förstås ibland kunnat omplacera, om det har varit ett bra val. Det är ju inte alltid som det självklart är bäst får djuret. 

Den allra största gruppen djur som jag avlivat har jag inte ens sett, och inte heller utfört själva avlivningen. Men det var jag som skrev på beslutet att hela besättningar med fjäderfän måste avlivas. För att stoppa smitta. För att rädda andra djur. Då har det handlat om många tusen djur på en gång. Fler än alla de andra tillsammans. Ofattbart, men nödvändigt. 

Jag har också arbetat på slakteri. Det är länge sedan nu. En sommar var det. Jag ser tillbaka på den med många fina minnen. Minnen av fantastisk personal som verkligen månade om djuren. De som var allra bäst med djur fick arbeta i stallet, och ta hand om djur vid urlastning och uppstallning. De sa till mig som veterinär om något inte var bra. Ett dåligt djur, en dålig transport eller vad det nu kunde vara. Tillsammans månade vi om att göra det lugnt och bra för djuren. 

Jag förstår att det finns de som inte vill tro att det är så, men på det slakteriet träffade jag många riktiga djurvänner. På samma sätt som det finns många lantbrukare och djurskötare som gör ett väldigt bra jobb. Och som verkligen tycker om sina djur. 

Men det blir mer och mer vanligt att vissa grupperingar kallar lantbrukare och slaktare för mördare. För att de föder upp djur som går till slakt. Eller för att de slaktar djur. De målas upp som onda, känslokalla och värda så mycket hat att man kan göra vad som helst mot dem. De ska känna sig otrygga, säger vissa. 

Det är ok att tycka olika. Det är inte ok att hota folk eller sätta hot i verket. 

Jag accepterar inte att kallas mördare. Jag accepterar inte att bönder eller slaktare eller andra som arbetar med lantbrukets djur gör de heller. 

Som veterinär arbetar jag med djur i hela deras liv. Döden är en del av livet, eller slutet på det. Men oundviklig. Mitt uppdrag är att se till att både livet och slutet på det blir så bra det kan. Det är på sätt och vis lättare att arbeta med livet än med döden, men för djurens skull tar jag ansvar hela vägen. Och den som verkligen tycker om djur förstår också att man behöver arbeta med djurägarna, inte mot dem.

Jag tycker att djur har rätt till ett bra liv. Och jag tycker att djur har rätt att dö på ett skonsamt sätt. Det gör mig inte till mördare. Det är en del av mitt yrke, och vi behöver prata om det också. Kanske till och med våga visa en bild.