En till?
Som veterinär pratar man ibland om fallens duplicitet. Då tänker man på det konstiga fenomen att om man får se ett djur med en ovanlig diagnos, som man kanske aldrig förr stött på, så dröjer det ofta inte länge förrän det kommer en till av samma sort.
Jag tänkte på det när jag råkade ut för lite samma känsla, men i mycket mer positivt sammanhang nyss. Ni minns kanske hur jag beskrev det fina treåriga connemarastoet Holmtebo Independent, som gav mig ståpäls när jag såg henne på sommarpremieringen.
Några veckor senare hade jag äran att döma henne på riksutställningen för connemara. Hon var minst lika fin då, och varken jag eller min domarkollega tvekade om att hon var helgens Best in show. Hon ingick dessutom i en väldigt fin avkommegrupp, och om något kan slå en fin häst, så är det väl just en riktigt bra avkommegrupp. Det är så fantastiskt att se, och jag kommer att ha med mig de båda grupperna på connemarariks länge i minnet.
Jag tänkte att det dröjer länge innan jag får se något liknande. Men så kom jag till Finlands nationella ponnyutställning, som i år hölls i Yppäja. Jag dömde russ och fjordhäst (återkommer om det en annan dag), och såg många fina individer. Finalerna dömer vi alltid ihop, alla domarna, och då får var och en placera alla finalister, och den med lägst summa när man lägger ihop placeringssiffrorna vinner.
I år var det många fina finalister, men jag tror att vi alla var eniga om att det var en klar vinnare. I varje fall hade jag den som etta både i unghästfinalen på lördagen och i söndagens totala final. Och det var ett annat treårigt connemarasto, också hon av en jättehög och fin kvalitet. Och även om man inte är expert på rasen så tror jag att de flesta ser att detta är två alldeles ovanligt bra individer. I varsitt land, men av samma ras, kön och ålder. Visst är det ett sammanträffande värt att njuta av!
