Gott slut och gott nytt år!

 Det vimlar av årskrönikor, och man kan bli rätt trött på dem... Men förstås vill jag passa på att tacka alla bloggens läsare för ert engagemang och den inspiration ni ger. Och jag vill också rikta ett tack till alla människor som jag träffar i olika sammanhang. Året har varit innehållsrikt, och trots att jag under sommaren nådde en känslomässig bottennivå som jag inte upplevt förut, och som jag gärna slipper igen, så är det ändå mest positiva saker jag minns när jag nu blickar bakåt på 2018.
 2017 sa vi adjö till ganska många hästar. Några för många fick sluta sina dagar av olika skäl, och flera såldes. 2018 har vi förlorat katten Fisen, som hittades död på höskullen, men ingen av våra hästar här har dött eller sålts. Jag var ju också ett tag tveksam till om jag någonsin mer skulle sälja en häst, så det har varit sorgligheter ändå. Och sälja kommer jag nog göra, och troligen redan under 2019, men det tar vi då. Nu är det summeringen av 2018 års höjdpunkter som står i fokus.
 Aska är helt klart en som verkligen levererat allt man kunde hoppas och mer därtill. Förutom att hon varenda dag är en glädjespridare så har hon under 2018 varit och visat upp sig vid fyra tillfällen:
1. På stor ponnyutställning i Motala, där hon fick 42 poäng, blev reserv BIR (efter Kronos som blev BIR och även BIS) och lämnade BIS-ringen som trea (översta bilden)
2. På sommarpremiering i Smålandsstenar där hon fick diplom med 43 poäng (99898) och blev utsedd till dagens bästa svenskfödda häst (andra bilden)
3. På riksutställningen på Grevagården där hon blev riksettta (bästa treårssto) och reserv BIR och reservBIS (efter BIR och BIS Kronos - igen!). (tredje bilden)
4. På Årets kallblod på Friends där hon tog en hedrande delad andra plats, och skötte sig strålande. (bilden nedan)
 Unni och Denver har också haft ett toppenår. På tio starter på lokal nivå (fem lätt E och fem lätt D) har de rivit sammanlagt ett enda hinder, och dessutom ridit felfritt på flera pay and ride. Utvecklingen har varit spikrak mot bättre ridning, bättre tempo och hela tiden med omsorg om sin ponny. Sex dagar i veckan rids han av Unni, och han pysslas om på bästa sätt alla dagar.
 
 Jag har ju också tävlat, i WE, bruksridning och dressyr. I dressyr nådde jag inte målet att komma över 60 % på Desolett, men det gjorde Ella, så tillsammans tog vi Desolett till vad som ser ut att bli en sammanlagd tredje placering i den totala fjordcupen med tre godkända grenar - långt över alla våra förväntningar. Desolett och jag står dessutom som segrare i två grenar: bruksridning och WE. Det hade vi aldrig trott i årets början - jag anmälde mig mest för skojs skull. I WE beror placeringen väl mer på att så få var med, men i bruksridning vann vi bland annat DM och är alltså kvalade till SM 2019. 
 
Minst lika glad som för Desoletts resultat är jag att Hangvar Kry vinner fjordcupen totalt. Med godkända resultat i fem grenar är han ohotad segrare, och han vinner även i sportkörning. Så roligt och fantastiskt jobbat! Han gör enastående reklam för fjordhästen när han är ute och visar upp sig i olika grenar. Sportkörning, dressyrridning, brukskörning, brukskörning och hoppning har han tävlat. Han fick dessutom guld och 40 poäng på årets riksutställning.
 Hangvars och Askas mor Muska fick i somras SUPERELIT, och självklart är det en av årets största höjdpunkter. Att hon fick det fina stofölet Iska Kry i våras är jag också mycket glad för. Dessutom börjar barnbarn visa resultat, som Bellatrix som stambokfördes med finfina poäng. Förstås är det lika härligt att Finja fick dottern Ina Kry. Efter att ha förlorat förra årets föl några månader före beräknad fölning var det underbart att få två så fina stoföl i år.
 
Nu har vi två ston, Finja och Aska, dräktiga med Brynje, som vi är glada att vi fick låna i somras. De börjar vara lite runda om magarna, och vi håller tummarna för att allt går bra och att vi får två fina föl i maj nästa år igen.
 
Många andra fina minnen har jag också av 2018. Utställningar och föreläsningar, nya vänner och nya tankar. Men skulle jag skriva om allt det så blev det väl alldeles för långt. Det får räcka så här, och så önskar jag er alla ett riktigt GOTT NYTT 2019!
 
 
 
4 kommentarer

Kry igen!

 
Tack för alla uppmuntrande krya-på-dig-hälsningar! Tre dagar med feber blev det, och det blev det inte mycket gjort - man får liksom snor i hjärnan med, så inget funkar. Men på annandagen kändes det mycket bättre, och vi for med Denver för lite hoppning i ridhus.
 
Det var väl timat, för innan hade vägen varit alltför hal, och redan nästa dag var det blankis med vatten på, så då ville jag inte fara med transporten. Men på annandagen gick det fint, och Unni och Denver jobbade på bra med olika titt-hinder, där värsta spöket var en filt som hängde över bommen. Julklappar och annat var inte så farligt.
 
På eftermiddagen red Ella och jag ut i fantastiskt soligt väder och gnistrande snö - årets Staffansritt, kanske vi kan säga. Jag red Aska och Ella Desolett, och Aska tyckte det passade bra att vi tog täten och travade energiskt iväg bortåt. Man blir så fantastisk glad bara av att vara med en så härlig unghäst, och hon skötte sig strålande hela turen. När det sedan var snorhalt nästa dag, så passade det ju ändå att vila efter lite mer ridning än vanligt.
 
Så då blev det en dag med mycket föreningsarbete. Städa hemsidan, få undan lite mejl, få klart skrivelser av olika slag. Ja, alltså mest sådant jobb som bara syns om det inte blir gjort...
 
Vi har också tränat fölen, och det var väl möjligen det som inte var så optimalt i det soliga vädret. Just som vi kommit upp till vägen och stod och myste lite där, så blev det ett rejält snöras från boningshusets tak. Ett stort swish, en rejäl duns och så den vita snöns rörelse blev lite mer än de båda äventyrslystna unga damerna var redo för utan mammas stöd. Ella och jag befann oss plötsligt stå kvar där ensamma... Vi hann inte ens försöka stoppa dem.
 
Men sedan de rusat till mammorna vid grinden, ungefär 50 meter bort, så vände de och kom skrittande mot oss igen. Kanske för att kolla hur det gått för oss, eller för att kolla vad det var. Lite skeptiska var de, men vi gick tillbaka till samma plats och det var helt ok. Och eftersom all snö rasat ner i första raset så var det lugnt sedan...
 
Igår fick de istället promenera med varsion vuxen häst. Vägen var för hal, så det blev lite turer här och var runt på gårdplan och så. Ina gick med Desolett och Iska med Aska. Aska tyckte att lillasyster var lite fjantig och gick dessutom fort som vanligt, men Desolett var en klok lärtant, så jag tror hon får ta hand om båda nästa gång. Hon var verkligen perfekt stöd för Ina, som då vågade allt vi bad henne. Aska fick sedan träna lite tömkörning, som bjöd på bra ljudeffekter med linorna. Det var kras-is på ridbanan, så det lät en del om linorna. Vi passade också på att köra över en bom för ytterligare träning. Det finns mycket man kan göra även när underlaget är sådär. Och det är så härligt att orka vara ute med unghästarna igen!
 
2 kommentarer

Vinterfrisyr

 
Fjordhästarnas tjusiga ståndman med vacker båge funkar inte i utställningsvariant vintertid. När det regnar och snöar tyngs en lång man ner till en ledsam variant. Det känns också som att även manen sätter lite vinterpäls och blir yvigare än annars. Jag kanske inbillar mig detta, men känner inte igen att dessa ljusa plymer på sidorna finns sommartid. Men rätt klippta kan de vara fina vintertid också.
   
I år har det inte regnat så mycket i november, och det har bara snöat några gånger. Dessutom skulle Aska på Årets kallblod och vi fick spara man till då. Jag klippte lite extra ofta innan för att hålla den i trim. Det var ändå på vippen att den lutade lite åt höger. 
Väl hemma från detta äventyr hade jag tänkt fixa vinterfrissa på alla fjordmanarna. Men det dröjde till fjärde advent innan det blev av. I vanliga fall klipper jag ungefär var tredje vecka. Då är det enkelt. Man kan se var man klippte senast och följer mallen. Hela gänget på sex fjordingar är fixade på en halvtimme. De båda översta bilderna (efter den soliga bilden med Askas och Desoletts manar) visar Finja före och efter, nästa bild visar Aska. 
 
Även när jag klipper ner vill jag behålla formen, välvningen, på manen. Jag snaggar aldrig ner i botten. Det behövs inte. Jag har fått klippa flera manar som lagt sig, på andras hästar. Med en kort, men ändå formad frisyr, blir de fina på några veckor, trots helt hängande man. 
 
Här var inga hängande manar. Och dessutom perfekt manklipparväder. Lugnt, lite fuktigt i luften. Då är det smidigt. När jag var klar märkte jag att Ina nog gärna kan kortas lite till. Hon är som sin far och har en plym på sidorna  (bilden ovan). Bred blir den också. Finjas är smalare, och rakt upp. Tål att vara lång. Men nu kortade jag ner den en bra bit. Men ändå så att de blir lätt att låta bli lång och tjusig igen framåt våren. Inte säkert hon ska ut på något alls nästa år. Men jag vill ha henne fin även när hon bara är hemma. 
2 kommentarer