Ljuset kommer!

 
Nu blir dagarna längre - och det i snabb takt! Dagslängden ökar på med stora kliv just nu, och det känns verkligen bra. Och det är ingen tvekan om att hästarna också har noterat det.
 
De lever med sin biologiska klocka, och den visste redan i januari att ljuset var på väg tillbaka. Nu är det kallare än på hela vintern, men hästarna fäller i stora tussar. Det är inte temperaturen som styr - det är ljuset. Och de gör sig klara för vårens ankomst.
 
Man kan tycka det verkar dumt att fälla så mycket nu, när det är som kallast. Men jag tror inte att de fryser. De fluffar upp pälsen och ser ut som ullbollar. Snöflingorna ligger ovanpå och smälter inte alls. Det finns en otrolig isoleringsförmåga i pälsen ännu ett tag.
 
 
0 kommentarer

VÅR ponny!

Vi har fått förtroendet att köpa Denver, som vi haft på foder i ungefär ett halvår. Vi tycker om den snälla och trevliga ponnyn, och han verkar trivas hos oss och i flocken, så vi blev glada för frågan.
 
Vi förstår att det var ett svårt beslut att sälja. Sälja sin första ponny, och en väldigt fin och trevlig ponny som betytt mycket. Det känns förstås.
 
Samtidigt är det ju också en fin känsla att veta att nu är han vår. I praktiken kanske nästan ingen skillnad. Men det är ändå något särskilt att få säga att "Han är min ponny!"
 
Han är gammal, snart 22 år, men vi hoppas få ha glädje av denna duktiga läromästare i flera år. Planen är att han stannar hos oss så länge som han mår bra. Det hoppas vi ska vara länge.
 
 
5 kommentarer

KortSLUTning

KortSLUTning, i hjärnan, blir det när min tränare ber mig göra sluta på medellinjen. Ok för öppna, men sluta.... Alltså sluta, eller SLUTA! Det klarar jag ju inte ens längs väggen. Omöjligt på medellinjen. Slut, stopp, kortslutning. För jag tänker att det kommer bli fel. 
 
Och då blir det ju det. Fel. Inte sluta alls. 
 
Så vi får göra om. Ta med utsidan vidare när vi vänder upp. Inte krångla till. Lirka, ställa, hålla om med ytterskänkeln. Plocka isär, prova att bara ställa, inget alls mer. Ta tillbaka axeln, sitta kvar mitt över. Sluta tänka sluta, och framför allt sluta tänka att vi inte kan, att hästen inte kan. 
 
Hon kan visst det. Efter en stund kan även jag nästan också. Jag minns hur det började för länge sedan. Vi gick igenom skänkelvikning på ridskolan. Yttertygel och ytterskänkeln, innertygel och innerskänkel - jag blev helt snurrig av att hålla koll på alltihopa, och så vägen och takten också... Började krångla till för mycket. Kom nog inte riktigt ur det någonsin. Men nu, kanske, i alla fall lite hopp och en början till en riktig sluta. 
 
Och sedan gör vi en travökning som är riktigt nära bra. Med takt och kraft och känsla. Länger stegen, håller takten, hittar känslan. 
 
Det verkar vara en väldigt snäll och samarbetsvillig häst, säger min tränare. Hon har mer rätt än hon förstår. 
Jag har en fantastisk snäll och jättebra häst. Och hon kan så väldigt mycket. Om jag bara sitter still och mjukt och inte krånglar till det. Låta bli att göra för mycket av allt. Då fattar hon inte. Och jag tror att hon inte kan. Fast som vanligt är det jag som inte kan. Min snälla häst har överseende med det. Jag ska lita på henne. Bara mjukt be om det jag vill. Hon säger ju aldrig nej. När jag blir bättre är hon alltid med. 
 
0 kommentarer