KortSLUTning
KortSLUTning, i hjärnan, blir det när min tränare ber mig göra sluta på medellinjen. Ok för öppna, men sluta.... Alltså sluta, eller SLUTA! Det klarar jag ju inte ens längs väggen. Omöjligt på medellinjen. Slut, stopp, kortslutning. För jag tänker att det kommer bli fel.
Och då blir det ju det. Fel. Inte sluta alls.
Så vi får göra om. Ta med utsidan vidare när vi vänder upp. Inte krångla till. Lirka, ställa, hålla om med ytterskänkeln. Plocka isär, prova att bara ställa, inget alls mer. Ta tillbaka axeln, sitta kvar mitt över. Sluta tänka sluta, och framför allt sluta tänka att vi inte kan, att hästen inte kan.
Hon kan visst det. Efter en stund kan även jag nästan också. Jag minns hur det började för länge sedan. Vi gick igenom skänkelvikning på ridskolan. Yttertygel och ytterskänkeln, innertygel och innerskänkel - jag blev helt snurrig av att hålla koll på alltihopa, och så vägen och takten också... Började krångla till för mycket. Kom nog inte riktigt ur det någonsin. Men nu, kanske, i alla fall lite hopp och en början till en riktig sluta.
Och sedan gör vi en travökning som är riktigt nära bra. Med takt och kraft och känsla. Länger stegen, håller takten, hittar känslan.
Det verkar vara en väldigt snäll och samarbetsvillig häst, säger min tränare. Hon har mer rätt än hon förstår.
Jag har en fantastisk snäll och jättebra häst. Och hon kan så väldigt mycket. Om jag bara sitter still och mjukt och inte krånglar till det. Låta bli att göra för mycket av allt. Då fattar hon inte. Och jag tror att hon inte kan. Fast som vanligt är det jag som inte kan. Min snälla häst har överseende med det. Jag ska lita på henne. Bara mjukt be om det jag vill. Hon säger ju aldrig nej. När jag blir bättre är hon alltid med.
