stuterikry.blogg.se

Ibland tänker jag att Peppe och jag är som Kråkan och Mamma Mu. Jag kunde inte låta bli att säga Hej, Kråkan! när han stod och fixade med en mystisk konstruktion för att välta upp balen som hamnat på fel sida när vi drog fram den. 

 

Jag tänkte på boken om när Mamma Mu åkte rutschkana och den behövde fixas efteråt. Kråkan planerade för en avancerad metod att laga den, analytisk, noga och krångligt. Mamma Mu var lite mer omedelbar och Kråkans tankar stördes av en smäll. Smällen kom från Mamma Mus spark som återställde kanan. Ibland går det bra, ibland blir det fort och fel...

 

Så efter att ha provat kråkmetoden att välta upp balen, och inte lyckats, fick det bli den mer primitiva med ett spett som hävstång. Tillsammans löste vi det snabbt och kunde öppna en ny bal till hästarna. Inte själv och inte utan ansträngning, men ganska snabbt och lätt. 

 

Fast verkligheten är nog att vi båda har en del drag av både Kråkan och Mamma Mu. Det är nog jag som kan reagera som Kråkan och ropa Ryck mig i fjädern, jag får vingslag! Och jag är rädd att vi båda kan tänka som Kråkan "Men jag lade ju allt överst..." 

 

Lika lugn och snäll som Mamma Mu är jag inte alls alltid. Så kanske är sanningen att det är Kråkan och Kråkan hos oss. Med en del inslag av Mamma Mu också. Precis som Kråkan och Mamma Mu så missförstår vi varandra ibland, men vi är också alltid glada att ha varandra, och hjälper varandra. Det här inlägget är ett tack till min kära räddare i vardagen - passar väl bra på alla hjärtans dag.  

 

Kanske skulle jag leta upp en gammal bok, som alla barnen redan slutat läsa. varje fall jag tröttnar aldrig på underfundigheter, som denna: