stuterikry.blogg.se

Nu är det ju det enda vi säkert vet. Alltså ATT vi kommer att dö. Men inte när. Och inte hur.

Och jag är inte längre så säker på att vi inte avlivar människor. I Sverige. Ja.

Fast vi kallar det inte för avlivning eller ens dödshjälp. Det är ju bara veterinärer som avlivar. Djur, då alltså. Både friska, sjuka och både i rätt tid och ibland lite för sent, för djurets bästa. För veterinärer ingår det i yrkesrollen, särskilt som en del i att kunna stoppa lidandet när inget annat finns att göra. Ett ansvar som djurskyddslagen ger alla som har djur.

Men även människor blir allvarligt sjuka. Så sjuka att inget mer finns att göra. Så sjuka att de anhöriga måste ta beslut om att nu gör vi inga fler sjukvårdsinsatser. Ett beslut som nog är minst lika svårt som att besluta om att nu är det dags att låta husdjuret få avsluta sina dagar, få somna in.

När människor är så sjuka så får de smärtlindring och ångestdämpande och medicin så att de kan sova lugnt. Inte sövas, men sova, säger man. Och så slutar man med dropp och andra mediciner. Kroppen får ingen mat och inget vatten. Den dödsjuke sover och torkar ut. Så kan man inte överleva många dagar. Man dör.

Det kallas inte avlivning, och det kanske inte är det. Fast hur stor är skillnaden egentligen? Hur det är för den som ska dö vet jag inte exakt. Men jag kan inte låta bli att tänka att om vi inte låter våra husdjur dö av uttorkning, stödd av lugnande och annan medicinering, så varför ska våra anhöriga göra det? Husdjuren får en högre dos, och visst är det fråga om avlivning då. Jag tror att det är ett skonsamt sätt när det är nödvändigt. Och varför då inte använda sig av det, när döden ändå är oundviklig, och strax ska komma.

Det betyder inte att det är lätt för de som står bredvid. Inte för familjen, inte för veterinären. Och det är inga lätta eller självklara frågor att tala om dödshjälp, eller ens döden. Men jag tror att när jag är så sjuk att inget mer finns att göra, då skulle det vara skönt att slippa ligga där i flera dagar med allt större uttorkning. Att få sövas och somna in för gott, med de anhöriga bredvid – det tror jag att jag hellre vill än att vänta okontaktbar, full av nästan samma läkemedel i en lite lägre dos.

Jag hoppas att det dröjer. Länge. Men jag hoppas också att det då finns större möjligheter än idag. Att det är möjligt för mig och mina anhöriga att få göra ett val även om slutet av livet. Någon gång är det dags att dö, så låt oss prata om det medan vi lever.