Inkörning
Vi håller på med Askas grundutbildning. En del av detta är inkörning, som jag ser det. Det har varit lite olika för mina hästar hur omfattande deras körutbildning har blivit, och även hur fort vi har avancerat. Men alla blir åtminstone tömkörda, och många får även köras in på riktigt och dra släpe, kälke och vagn. När jag listade de ston som vi visat för stambokföring kunde jag konstatera att det var en bra blandning mellan ridprov och körprov för dessa.
Ibland har jag försökt hålla en tidplan för inkörningen, och det kan förstås behövas om man behöver vara klar på en viss nivå vid ett visst tillfälle. Nu tänker jag att det viktigaste är att det blir bra, och att man får anpassa sig en hel del både efter hästens förutsättningar och hur man själv hinner träna den.
Aska hade vi tänkt tömköra en hel del förra jullovet, alltså för ett år sedan. Men då var det isigt och hårt mest hela tiden. Att tömköra pigg unghäst när man knappt kan gå själv lockar inte. Och den tid som fanns gick dessutom till stor del åt att lägga grunderna i Nyes inridning. Han skulle ju göra treårstest i maj. Så Aska fick rätt lite träning.
Nu räknas hon som treåring, och blir tre på riktigt lite längre fram i vår. Innan jullovet hade vi tränat att lastas, transporteras, visas och ledas i träns, att gå på promenad och att ha sele på. Lite början till tömkörning hade det också varit, men inte massor.
Men det här jullovet var till Aska, och det gillade hon. Vi har fortsatt med promenaderna, med sällskap av häst eller ensam, och då har hon bara blivit ledd. Sedan har vi tömkört, oftast på ridbanan. Ella eller Unni har gått med, och hållit i lina, som suttit fast i grimma under tränset. De har hjälpt henne att visa vad jag menar när jag går bakom och försöker få henne förstå vad jag menar med töm och piska. Piskan hjälper till att visa vägen, bara genom sin position. När det gäller att styra så får man i början vara glad bara det blir ungefär åt rätt håll - och det kan då vara alldeles väldigt mycket mer än jag tänkte, eller kanske ganska mycket mindre. Men rätt tänkt - då blir det beröm.
Och så tränar vi på att göra halt och stå stilla. Jag vill att hästen ska lyckas, kunna känna sig nöjd och duktig, så vi försöker inte göra det svårare eller längre än att de orkar med det. Men det kan vara bra att få vänta lite på godis. Stå still är så mycket värt för säkerheten, förstås nr man kör, men också annars, så det får de träna. stå och vänta. Väntar man snällt kan det bli en godis till, men inte om man tigger om den. Bara vänta, och inget annat - inte helt lätt för en supermotiverad unghäst!
Aska skrittar i 110 ungefär, så det gäller att traska på bakom och inte hänga i tömmen. Och som alltid nöja sig med lagom. De blir fort trötta i huvudet, unghästarna. Så hellre ofta och korta pass, sluta när det går som bäst.
I slutet av jullovet började det gå riktigt bra att styra. Det var nästan så att man kunde komma dit man ville, och inte bara ungefär åt rätt håll, om du förstår vad jag menar. Så då var det dags för ledaren att backa lite längre ut på linan, gå lite längre bak, eller kanske byta sida. Konstigt, tyckte Aska först, men det ordnade sig efterhand.
Då tog vi också med en draglina. I början var det Ella som höll i den, först på utsidan av sig, och sedan ungefär i den position som den ska sitta fast i. Och så gick vi igen. Det var inte svårt sa Aska. Lite skrammel är OK, och till med när linan råkade komma mellan bakbenen så var det inga större bekymmer. Sedan måste man komma ihåg att göra samma sak på andra sidan. I Askas fall var det ingen skillnad. Ibland blir det plötsligt mycket svårare. Så först kör vi med en lina på ena sidan, och så på andra sidan och när det är tryggt så är det dags för båda.
Det är det väl nu ungefär, men då åkte medhjälparen hem. Och två linor utan något stöd tyckte jag var en dum chansning. Jag skippade linorna och utvecklade tömkörningen istället. Senaste helgen tömkörde vi utan ledare, alldeles själva på ridbanan. Och det gick superbra! Aska skrittade på och gick fint att styra åt båda håll, och att stanna. Allt funkade precis så bra som jag hoppades.
Det är nu ingen märkvärdig bedrift av en häst som snart är tre. Många treåringar har jag kört med kälke vid den här tiden, och även tidigare. Men det spelar faktiskt ingen roll alls. Så länge allt går bra så är det just det som räknas. Då är det bara att lugnt bygga vidare. Mycket lättare att ta det lite för sakta än att gå för fort fram och förlora förtroendet, vilket är väldigt lätt just vid inkörning. Utan medhjälpare tänker jag inte utmana. Det är så mycket vi kan träna på ändå. Tömköra mera, kanske börja trava också, och gå ut på promenader. Förutom allt annat roligt man kan göra med sin unghäst.
Så jag känner mig inte stressad. Jag hoppas att vi ska ha många bra år framför oss, och jag vill ge henne en bra grund. Jag vill vara rädd om hennes glädje, förtroende och att hon kommer förväntansfull till grinden varje gång hon ser mig. Tids nog ska vi både köra och rida.
Åh, jag blir så glad när du skriver att ni inte har så bråttom. Att visst, du har kört 3åringar tidigare, och ännu yngre än så, utan problem.
Känner att det är lite samma i hundvärlden, ibland verkar alla ha så bråttom med att hinna med allt innan hunden är visst många år! Och visst kan det väl vara kul med vissa resultat, men genom att skynda på, vad missar man då? Kanske hunden har för fullt upp för att hinna njuta och vara ungdom ett tag till?
Jag funderar vidare...