Kronisk fästingsmitta?
Det är inte precis fästingsäsong nu, men ändå dyker det upp beskrivningar som handlar om fästinginfektioner hos häst i mitt flöde på sociala media. Det skrivs om hästar med borrelia och kronisk anaplasmos (ehrlichios säger en del, och det var väl det gamla namnet). Jag förstår att man som hästägare kan bli förvirrad av alla konstiga namn och sjukdomar, och jag förstår ännu bättre att man vill hitta en tydlig diagnos och behandling om hästen inte mår bra. Ett enkelt blodprov, ett positivt svar och så kör vi - eller inte....
Jag tycker det är viktigt att påminna sig om att det ännu inte har kunnat konstateras ett enda fall där hästar i Sverige verkligen haft borrelia. Jo, det finns massor av hästar med antikroppar mot borrelia - en massa friska hästar och en massa hästar med olika sjukdomar och problem. Det är helt enkelt väldigt vanligt att hästar får antikroppar mot detta infektionsämne. Antagligen för att det är så vanligt att hästar får fästingar, och förstås för att smittan är vanlig. För oss människor är det ingen tvekan om att den kan orsaka problem och i USA finns en variant av smittan. Men hos hästar i Sverige och med den typ vi har här så är det alltså högst tveksamt om den gör det. Du kan läsa mer om det på SVAs hemsida: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/borrelios-hast
Lite samma sak är det med anaplasmos (granulocytär anaplasmos). Det är också en fästingburen infektion, och här är det däremot ingen tvekan om att den kan ge akuta symtom i form av feber och ibland hälta. Jag har själv sett och behandlat sådana hästar, och det går att ställa diagnosen. De akut sjuka hästarna har oftast inte hunnit utveckla antikroppar, för det tar ju ett tag, så man söker efter andra tecken i blodprovet och kan påvisa smittan i den akuta fasen.
Men antikroppar finns hos många helt friska hästar. Några av dem är behandlade, men de flesta har helt enkelt klarat av infektionen på egen hand. Och hos dem finns ingen pågående infektion, ingen smitta, utan bara antikroppar. Antikroppar är kroppens försvar mot smittor, och ser till att rensa bort smittämnet. Så att påvisa antikroppar betyder inte att man är sjuk. Antikroppar får man även efter vaccination, och då förstås mot de smittor som man vaccinerar mot.
Och kronisk anaplasmos har heller inte kunnat verifieras som diagnos. Ändå vill många hästägare harbehandling till sin häst, både mot anaplasmos och borrelios. Man behandlar med antiinflammatoriska läkemedel och ibland även antibiotika. Vanligt är att man då väljer tetracykliner, även om borrelia också är känsligt mot penicillin (men det är inte anaplasman).
Tetracykliner är dock inte riskfritt att använda - det kan ge allvarliga biverkningar i form av tarmstörningar. Men det har också en del andra bieffekter - och dessa är sådana att man kan tycka att behandlingen verkligen hjälper. Tetracykliner påverkar nämligen stödjevävnaden så att den blir mjukare, och det kan troligen vara positivt för en häst med hältproblematik. Frågan är dock om det är rimligt att använda bredspektrumantibiotika med alla de risker de innebär, för att uppnå en sådan bieffekt? Och framför allt ska man nog inte tro att man har hjälpt hästen att bli av med sin borreliainfektion (som den inte hade).
Det är alldeles för lätt att dras med i trender, och det är sannerligen inte lätt att vara hästägare och kunna veta allt. Men jag tror att alla håller med om att det är mer troligt att hästen kan bli långsiktigt frisk om man får korrekt diagnos. Och då är den diagnosen troligen inte borrelios.