Vanvård

Då och då dyker förfärliga bilder och nyheter upp. Avslöjanden om vanvård av djur, djur som i värsta fall dött i misär, med bristande utfodring, hygien och skötsel. Vi förfäras, upprörs och lider med djuren. 
 
Varje fall av vanvård är ett sorgligt misslyckande. Ofta på flera plan. För djurägaren förstås. För omgivningen som inte uppfattat och larmat, eller stått maktlösa. Och för myndigheternas kontroll. Allra värst förstås för de drabbade djuren, en katastrof. 
 
Efter att ha jobbat många år som praktiserande veterinär har jag ibland fått frågan om hur ofta man möter detta i ett sådant jobb. Tidningsrubrikerna kan ge uppfattningen att det är vanligt, något som händer i många stall och ladugårdar. 
 
Men nej. Så är det inte. Nästan alla djurägare tar bra hand om sina djur. Och de som lever av djuren är verkligen inte sämre än andra, vilket vissa tror. Kanske tvärtom till och med. Jag har mött fler fall av riktigt vanskötta hobby- och sällskapsdjur, än av lantbruksdjur. I varje fall om man räknar in små hobbyflockar av får till hobbydjuren. Och om man räknar in sällskapsdjur som mår långt ifrån bra, men där ägaren antingen inte uppfattat djurets signaler och symtom, eller inte orkat tänka tanken att skiljas från sin vän, så är det nog ingen tvekan om att det hänt oftare. 
 
Sedan är det också så att de djur som inte får foder och vatten - de får inte veterinärvård heller. Man blir alltså aldrig kallad till sådana ställen. Eller väldigt sällan. När det har hänt så har det vanligare varit tillsammans med myndigheterna, efter att någon upptäckt att det inte står rätt till, än på djurägarens initiativ.
 
När det går riktigt snett så är det oftast inte bara djuren som far illa. I väldigt många fall har även ägaren allvarliga problem. Med sjukdom, missbruk eller liknande. Det finns undantag, och ibland vet jag inte vad det var som gjorde att det gick så fel. Jag tror att många inte orkar lösa problemet, inte ens ta beslutet att göra sig av med de djur som de inte orkar eller har kapacitet att sköta. En del stänger dörren, förnekar. 
 
Det är förfärligt, och det borde aldrig hända. Men det händer. Ingen mår bra av det, och det är inte bra för någon. Men det är tack och lov ovanligt. Och de här bilderna säger inget om genomsnittet av duktiga och kunniga djurägare. 
 
Det finns en möjlighet för vem som helst att anmäla misstanke om vanvård av djur till länsstyrelsen, som är kontrollmyndighet. För veterinärer, och annan djurhälsopersonal, är det en skyldighet. Det är i grunden bra att vem som helst som fångar upp allvarliga signaler kan anmäla. Det är mindre bra att alltför många anmälningar visar sig vara ogrundade, ofta beroende på okunskap hos den som anmäler. 
 
Det kan handla om att någon tror att kor eller hästar som går ute i kallt vinterväder fryser. Eller i värsta fall att man inte gillar grannen och grannens djur och söker fel. Det är ett väldigt tråkigt sätt att hämnas, och många far illa av det, även när allt är som det ska med djuren. Ett enstaka onödigt kontrollbesök spelar annars mindre roll, men när de blir många så leder de till att risken ökar att de verkligt allvarliga fallen inte hinner upptäckas. Alltså inte upptäcks innan det har gått alldeles för långt. Det kan då bli de tråkiga rubrikerna som man allra helst önskade aldrig skulle behövt skrivas. 
 
Varje gång är en för mycket. Med kunskap om djur, och kunskap om hur vi känner igen och hjälper när det behövs, så hoppas jag att det ska bli ännu mer ovanligt. För allas skull. 
 
0 kommentarer