stuterikry.blogg.se

Att åka på tävling kan vara spännande. Ibland blir det spännande på helt fel sätt. Unnis debut i lokal lätt d hoppning igår höll på att inte bli något alls. I alla fall inte nu. Med lite bättre uppmärksamhet hade vi nog inte kommit fram. Så här var det när vi for mot Kisa (och Kinda kommun för att snurra till det) igår morse:

Jag tyckte mig se något som rök bakom transporten och planerade stanna, men det syntes bara några meter och vägen saknade bra plats att stoppa, så jag körde vidare. Jag såg inget mer misstänkt, så jag släppte det. Lite senare hörde jag ett lite skavigt ljud ibland. Unni tyckte det kom bakifrån, men jag trodde mer på bilen. Ibland hördes inget, men ljudet hängde i sista milen av och till. Mest när vi svängde åt höger.

Väl framme hos Kinda ridklubb förstod jag. Det var inte inbillning, och det var en väldig tur vi hade boggie. Vänster bakdäck fanns inte längre, och fälgen hade sett sina bästa dagar.

Hmm, det var ju inte bra alls. Men Denver var obekymrad, och hade ju inte heller visat något onormalt i kameran under färd. Så vi parkerade och bestämde oss för att detta tar vi sedan. Först gå banan och rida fram. Sju språng i lätt D clear round - det kändes som en lagom debut på nya höjden 80 cm. Inte ny för Denver, men för ekipaget.

Det var väldigt varmt redan vid nio när tävlingen startade, men nu gällde det att inte tänka på det, utan rida och vara glad att det fanns en tävling mitt i sommaren. Och det gjorde de. Dessutom gjorde arrangörerna allt för deltagarna. Chauffören fick kaffebiljett, ryttaren erbjöds vatten innan insläpp och fick ett paket saft efter målgång.

Och visst levererade Denver tillsammans med Unni: en stadig och felfri runda väl inom maxtiden. En grönvit rosett leverades tillsammans med saftpaketet vid utsläpp. Jag kunde fota en nöjd ryttare och en fin ponny, som faktiskt inte var så varm.

Vid banan hade jag träffat på världens bästa Bodil med dotter och dotterns kusin. Bodil är en av bloggens trognaste läsare och precis en sådan människa som jag ville träffa där och då. Tillsammans hjälptes vi åt att filma och fota Unni och Denver, och sedan fick vi sällskap bort till bilen.

Jag grävde fram domkraft, fälgkors och lite annat. Bodil letade upp några plankor att lägga under domkraften, och medan tjejerna hjälptes åt att sadla av så plockade vi fram reservhjulet (tack för att det fanns ett sådant!). Flera funktionärer hade erbjudit sig hjälp - om det behövdes kunde de nog lyfta transporten med traktor med pallgaffel! Men det gick fint med bara domkraft.

Just som vi närmade oss den kritiska frågan om hjulen skulle gå att lossa kom en ponnypappa fram. Han såg betydligt starkare ut än vi kände oss, så jag tackade ja till erbjudandet om hjälp. Det var nog tur - för de satt hårt. Men han fixade det, och snart var reservhjulet på plats. Av ett proffs som jobbade med bilar, visade det sig. Han ville inte ha mer än tack, men jag fick lov att mejla några bilder på dottern, som tog en fin tredjeplats i lätt C med sin connemaraponny.

Vi fikade med de andra räddarna i nöden, och kunde sedan åka hem med en fantastiskt fin känsla från denna dramatiska tävlingsdag. Och vi vill säga tack till alla som erbjöd hjälp eller hjälpte oss, och också tack till Kinda ridklubb för välordnade och trevliga tävlingar. Och inte minst för bra vägbeskrivning och tydliga skyltar vid vägen!