Kunde inte stå emot
Men när torkan förvandlade hela hagen till något som liknade en brunbränd golfbana, och när hästarna kom travande förhoppningsfullt så fort jag visade mig - ja, då veknade jag. Jag provade först att ge dem halm ett par dagar. De åt upp det mesta, och det var kanske sista spiken i kistan.
Så fast det bara var drygt en vecka till premieringen för Aska så fick de flytta. Jag släppte in Aska, Desolett och Denver till fölstona. De hade gått och betat i sig det godaste i det stora naturbetet, men det fanns massor av förvuxet gräs kvar. Så jag kan lova att det var tre lyckliga hästar som susade in i nya hagen och dök.
Fölen kom fram och ville hälsa, och fick en snabb koll. Men det var lugnt direkt. Nykomlingarna ville äta, och mammorna kände igen dem. Så ingen var orolig, inte ens när fölen hamnade mitt bland de tre nya.
Näringsvärdet är inte bra i det här gamla gräset, men nu kan de äta sig mätta. Det känns bra. Och det känns viktigt, inte minst för Aska som ju är dräktig och inte bör tappa hull just nu. Hon behöver inte gå upp heller, men jag tror inte hon kommer göra det nämnvärt. Om hon blir bukig får hon återvända till den gamla hagen något dygn innan premieringen, så ska hon nog vara fin då. Och antagligen gladare än om hon är hungrig.
Egentligen är det väl så att näringsinnehållet är i lägsta laget för fölstona. Men ännu ser de väldigt fina ut. Så jag avvaktar och håller koll. Jag kan stöta till med lite pellets (proteinrika) om det behövs, och sen väntar åkern med återväxten efter skörden på dem. Det är torrt och eländigt där med, men det växer i alla fall något, och det är en del klöver, så det blir fint till dem. Då tänker jag att de andra får gå kvar och beta färdigt där de är nu.
Vi får långt att gå när vi ska hämta hästar att rida. Men det skadar ju inte, och jag är bara så glad att jag ändå har bete att erbjuda när det tryter där man trodde det skulle vara minst en månad till. I år är inget vanligt år, och då kan man behöva rucka på planerna.
