stuterikry.blogg.se

Grattis på 10-årsdagen Humle! Sänningegårdens Humle Hösthimmel, vår fina västgötaspets fyller tio år idag. Han känner sig lika studsig som en valp, och det är härligt att se. Han har gett oss så många fina stunder.

Ändå var det ett svårt uppdrag han fick, då han fick axla uppdraget att ta över hos oss efter sin halvbror Vejde. Vejde dog bara ett par veckor innan Humle föddes, knappt två år gammal blev han överkörd av skolbussen då han vilade i vägkanten. Sorgligt och hemskt, ofattbart var det. Men så väldigt bra att vi kunde få köpa Humle bara lite senare. Jag klistrar in vad jag skrev om Vejde då.

Humle var förstås inte Vejde. Han var hans halvbror, med samma mamma. Både lik och olik, som tur är. Och vi är så glada att han fick bli vår hund. Vi har tränat agility, och även tävlat. Men sedan räckte inte tiden till att tävla mer - så just som han tagit sin första pinne så var det sista tävlingen. Men sedan gick han nybörjarkurs och lärde upp Unni - ett par bilder kommer med från detta -. redan många år sedan! Men allra mest har han fått vara en riktigt fin familje- och gårdshund.

Men också en fin utställningshund och far till många fina valpar. Sund och klok, och väl värd att använda i avel, så det var kul att han har fått chansen.

 

 

Vi får ju ändå aldrig tillbaka denna helt underbara hund, som fungerat så bra på precis alla vis.  Igår framfördes önskemål om att han absolut skulle gå agility i höst igen (Ella hade anmält till allmänlydnad), för att han  var så bra, och idag kom vallanlagsbetyget på posten... Jag orkar inte lägga ut det idag. Det känns som att detta var en  sådan hund som man får en gång i livet. Att han då inte fick bli ens två år är hårt.

och några dagar senare:

Hur tomt kan det bli efter en liten grå hund på knappt 15 kg? Jag vet inte hur många gånger på en  dag jag tittar efter honom; kollar om han är inne innan vi stänger dörren på kvällen, ser efter om han har vatten i vattenskålen,  väntar på att han ska följa med mig ut till hästarna eller ligga i soffan när barnen tittar på TV... Första natten kunde  jag inte sova, och gick till slut upp och satte på datorn vid halv två på natten. Då, bara några timmar efter att jag skrivit  om Vejdes död på hemsidan, hade de redan droppat in flera mail om detta. Förstås från vänner, men också från en som var  på vallanlagstestet och råkat surfa in på vår hemsida via Vejdes uppfödare Sänningegården. Jag grät hejdlöst (igen!) när jag  läste dem, men det var ändå en så fin känsla att uppleva denna medkänsla och förståelse. Tack till er som har hört av er!

Peppe hade begravt Vejde innan vi andra kom hem, men han förstod att jag behövde få se honom, så  han följde med och grävde upp igen. Inte roligt, men en liten hjälp på vägen att ta in detta hemska. Många tårar har det  också blivit, och förstås många tankar på allt härligt vi upplevt ihop. När jag gick till hästarna idag, såg jag Unnis lilla  koja, där Vejde och Unni myste när de var med mig då jag satte staket. Jag tänker också på hans glädje på agilitybanan,  och hur han satt och småhoppade på rumpan efter en bra runda - han bara väntade på beröm och godis. Mitt sista minne är  också fint. Jag var väldigt trött på torsdagskvällen, och det var motigt att gå ut och titta till hästarna. Vejde följde med  till Haldol och stona, men sen trodde han nog att jag gick in när jag hämtade något inne på väg till de andra, så jag fick  gå själv, och tänkte inte mer på det. Typiskt nog var inte Wille med de andra, och jag fick gå runt hela hagen för att leta  efter honom. När jag var nästan längst bort i hagen kom Vejde i full fart. Han hade spårat mig och var överlycklig när  han fann mig. Efter hälsning rusade han runt, runt i "Vejde-fnatt" som vi brukade kalla det, och sen knallade vi lugnt hemåt  tillsammans.

Att gå ut och klia på hästarna är också bra terapi, och jag njuter av Ljosefins söta dotter, som  vi tror att vi kommer kalla Finja. Hon älskar att klias på korset - som de flesta föl. Henja skulle vilja leka, men får  ännu inte. Vi tog ut henne på promenad igår, och hon var så duktig fast det var första gången på långtur ensam. Jag tror att  detta blir en riktigt trevlig häst. Så jag försöker komma tillbaka till allt som finns att glädja sig åt, men konstaterar att man  aldrig vänjer sig, även om man ofta står inför döden i jobbet. Och kanske är det som det ska vara - man ska kanske inte  bli van och hårdhudad.