Inridning pågår
Vi har tagit det rätt lugnt med Askas inridning. Men det går framåt fint ändå. Och det är ju det som man vill. Mitt mål med varje träning av en unghäst (och helst annars med) är att ha grundat så bra att jag verkligen tror att det jag vill göra ska lyckas.
Ridit mycket på henne har vi verkligen inte gjort. I mars satt jag upp barbacka i max en minut och red väl mindre än tio meter. Sedan var jag nöjd, och Aska med. Ensamma på gårdsplanen, och hon tog det med ro. Nästa gång var det med sadel, och då satt Unni upp på gårdsplanen och jag ledde dem en kort runda där. Sedan dröjde rätt många veckor innan Unni red runt i skritt på ridbanan medan jag ledde. Även det gick hur bra som helst.
I mellanperioderna har vi tömkört, gått promenader, visningstränat och löshoppat. Det är långt ifrån varje dag som något blir gjort, inte ens alltid varje vecka. Aska längtar efter mer, och det är ju bra. Pysslar, kliar och umgås gör vi förstås varje dag. Hon kommer nästan alltid travande när vi kommer.
Jag hade tänkt vi skulle hinna mycket när Ella var hemma ett par veckor på sommarlovet. Men tiden har gått åt till att kolla brunster, träna föl och en del annat som ju också är viktigt. Vi har tömkört med lina, och gått en promenad i sällskap med Desolett. Då gick vi förbi kvigorna och det gick hur bra som helst. Vi hade lite tur, för de rusade iväg och Aska kände sig stark som skrämde bort dem.
I lördags fick vi äntligen tid för en ny tur. Jag hade först tänkt gå med på samma sätt och leda medan Ella red med på Desolett. Men sedan valde jag att sadla och ta på hjälmen också. Jag började med att leda, för det första vi skulle passera var kvigorna, och det kändes onödigt utmanande. Aska tittade på dem med stora ögon, men när Desolett kom lufsande snett bakom så var det väl inget farligt alls då. Bra!
Vi gick tills vi kom nästan till skogen. Då hittade jag en lämplig sten, så att jag skulle slippa sitta upp helt från marken. Med hjälp av den, och att min snälla häst stod still (och väntade på sin morot - det är inte så dumt att ha lärt dem det lilla tricket), så kom jag upp i sadeln smidigt. Sedan skrittade vi iväg. Först lite tveksamt - var sjutton blev du av? Men då fick Desolett skritta först en bit.
Aska hade gått först medan jag ledde henne. Och när vi ridit ett par hundra meter så kom den fina skritten fram igen och vi tog täten. Ändå tills en duva flaxade upp bara 15 meter framför. Benen kändes som de lossnade, men mer hände inte. Men ett litet stopp blev det, så det var skönt att vårt sällskap kom knallanade förbi igen. Några hundra meter till red jag, och vi stannade och berömde ett par gånger. Kul och lätt, tyckte Aska. Så jag satt av och gick resten av turen.
Det var alltså fjärde gången hon reds av någon, om man räknar de första sittningarna. Sedan är det förstås så att det finns mycket annat som tömkörning och promenader som lagt grunden. Men med en vettig fjordhäst behöver det inte vara krångligare än så här. Det kan låta modigt att rida ut så tidigt, men vi har ju gått dör förut, och man får en bra inramning när man kan rida så här med sällskap. Det blir ju ganska enkelt att bara skritta på framåt. Vi ser båda fram emot nästa ridtur, tror jag att jag vet.
