stuterikry.blogg.se

Den senaste veckan har jag varit läktarryttare. Eller alltså, rättare sagt, inte ridit alls. Så blir det nog i stort sett fram till midsommar, kanske med något litet undantag för att träna Aska.

Det är frivilligt och självvalt, även om jag är mycket nöjd med att jag under våren har ridit flitigare än på många år. Och det tänker jag fortsätta med. Men nu får Ella, som är hemma ett par veckor, låna Desolett och njuta av sin gamla kompis. De har tränat och tävlat mycket tillsammans, och som bäst varit femma samt bästa juniro på fjord-SM i dressyr. De har också tävlat på fjord-NM i Danmark (bilden ovan är från framridningen på NM 2013, strax innan vi sålde Desolett) och de har ingått i det svenska laget där. Och de har varit med och vunnit ponnyallsvenskan division två, med individuell seger vid en av tävlingarna (nedan bilden från prisutdelningen på finalen, efter seger för laget i alla deltävlingar).

 

Desolett har inte tävlat så mycket sedan Ella slutade rida henne. Och hon har inte varit med på en enda lätt A. Lite gång och spänst har hon tappat med årens rätt, och när jag köpte tillbaka henne i december hade hon precis lämnat sitt föl, så hon var bara delvis igång. Jag har jobbat och tränat under våren, och både styrka och lösgjordhet har blivit bättre. Men det är en bit kvar till fornstora dagar, och troligen når hon inte dit igen.

 

Men det är klart; Ella rider henne bättre än jag. Ella rider helt enkelt bättre, det är bara att inse. Så jag bestämde mig för att ge bort ett par av mina träningar för Inger till Ella, och låta henne ha kul under ett par veckor. Och samtidigt får jag ju min häst genomriden av en som verklige vet hur hon funkar och kan locka fram det lilla extra. Det är faktiskt rätt kul att sitta där på läktaren och bara spana också.

 

Då påminns jag också om att det är bäst när man kan välja. För några år sedan trodde jag att min tid som aktiv i hästvärlden kunde vara slut. Halt och ont i benet efter ett benbrott, som läkte bra, men efterlämnade smärta. Till sist fick jag läkarna att gå med på att plocka bort märgspiken. Två veckor senare sprang jag för första gången på 1 ½ år, och ytterligare någon vecka senare visade jag unghäst på premiering. Det var känsla!

 

Länge hade jag dock ont om jag stod i stigbyglarna för länge. Korta läder eller långa galopper i lätt sits var inte för mig. Jag trodde länge att det nog skulle förbli så, och var så glad över att ändå kunna promenera långt, rida och mycket annat. Men under våren har även den smärtan i ledbanden kring fotleden försvunnit. Nu är jag frisk! Det 6½ år efter skadan och 5 år efter att jag opererade bort märgspiken. Så det tog tid. Men jag kan sitta på läktaren och vara så glad och tacksam över att jag kan rida. Inte så bra som Ella, men jag är glad ändå!