Bildbevis!

 
 
 
Förra helgen satt jag för första gången på Askas rygg. Det var hur okomplicerat som helst, men eftersom jag var ensam med henne blev det inga bilder.
 
Den här helgen hade jag tänkt jobba vidare med tömkörning. Aska hade nog orkat, men jag kände att jag inte skulle kunna följa henne utan att hänga i tömmen i den djupa snön. Inte ens på ridbanan var det vettigt. Vi lade till och med ner försöken att rida där.
 
Men Aska ville verkligen göra något. Så efter borstning blev det sadel på. Det har hon inte haft förut, men selen känner hon igen, så det var inte det minsta svårt.
 
Unni fick frågan om hon kunde tänka sig rida Aska om jag ledde. Det gjorde hon utan tvekan. Så vi gick ut och Unni satt upp från pallen. Sedan ledde jag Aska några meter, stannade och klappade och så en liten bit till. Det blev nog inte mer än tjugo meter eller så, men Aska knallade på med långa lediga kliv, som alltid. Att bära ryttare tog hon, som de flesta fjordingar, utan minsta tvekan.
 
Så vi klappade om, gav mera godis och var nöjda. De första passen behöver inte vara långa. Hellre att, som Aska, tycka att det var lätt och för lite, och "när ska vi göra mer?". Det är bra början. Eftersom hon var så lugn och snäll så kunde jag både hålla grimskaftet och ta ett par bilder. Inte så värst bra bilder, för jag var i närmaste laget, men nu finns det bildbevis! Och tänk att ryttaren för ett år sedan smög ut och satt upp på Askas mamma Muska en kort stund efter att inte ha ridit alls på nästan två år. Nu sitter hon på en unghäst och gör det hur bra som helst! Vilken unghäst och vilken tjej!
 
0 kommentarer