Inte skada... eller "ont ska med ont fördrivas"?

 
Inom vården finns många viktiga regler av olika slag. I grunden finns etiska principer som autonomiprincipen (att var och en äger rätt att bestämma om sig själv) och godhetsprincipen (att alla inom vården ska sträva efter att göra gott). Viktiga grunder för oss alla när vi är patienter, och viktiga för alla som arbetar inom vården. Jag arbetar ju inte inom humanvård, men har i många år arbetat som veterinär.
 
En princip som ligger nära godhetsprincipen är principen att inte skada. Jag hittade denna förklaring på nätet:
Principen att inte skada innebär att människor har en skyldighet att inte skada varandra och att var och en ska sträva efter att förbygga eller förhindra skada och minimera lidande. Inom hälso- och sjukvården är detta en grundregel (och lyder på latin ”primum est non nocere”). Men vården måste acceptera biverkningar av en behandling om och när de uppvägs av den nytta behandlingen innebär för patienten.
 
Jag har nog betraktat dessa regler som mer eller mindre självklara. Alltså något som alla strävar att arbeta efter. Det betyder inte att det alltid är lätt. Ibland ställs man inför svåra avvägningar om vad som är rätt och bäst i det aktuella läget. Vilka risker och vilken smärta är motiverad och rimlig, och vilken nytta kommer behandlingen att göra? Inte lätt, men ändå en tydlig ledstjärna i de flesta sammanhang jag stött på.
 
Därför blev jag ganska omskakad när jag var på massage för några veckor sedan. Jag hade fått ett presentkort på min födelsedag, och jag var verkligen glad för att få prova proffsmassage. Inte för att jag hade några större besvär, men lite småstel och fortfarande lite sned efter benbrottet, så jag tänkte att det kan bli bra.
 
Kvinnan jag mötte konstaterade raskt att alla har besvär. Och nog hade väl jag något mer specifikt än så. Jo, en viss tendens till tennisarmbåge. Den hade nu inte krånglat på länge, men det kunde ju vara bra om den blev helt bra.
 
Det var visst en av favoritbehandlingarna, så jag fick raskt lägga mig på mage, så hon kunde komma igång. Hela "baksidan" skulle fixas på tre kvart. På lite kalla muskler hävde hon sig på, tryckte muskler upp i benkammar och mosade hårt. Att jag klagade lite fick henne bara att öka kraften, och så slängde hon på "koppar", som jag i min enfald inte ens visste vad det var.
 
En knapp timme senare gick jag därifrån, manglad och mosad i hela ryggen, benen och vänster arm. Armen omväxlande hettade och kändes kall av liniment, kroppen var lite öm, och tennisarbågen gjorde mer ont än den gjort på många år. Den blev bara värre och värre under flera dagar. När jag klädde av mig på kvällen upptäckte jag också att hela ryggen var täckt av blödningar under huden. Koppningen hade gjorts ambitiöst och jag räknade till minst 16 stora blåmärken, som under den närmaste veckan genomgick den vanliga utvecklingen (blå-lila-grön-gul), och sedan försvann.
 
 
Tennisarmbågen lugnade också ned sig efter en tid, och är inte värre än förut. Jag har ju inte följt rekommendationerna och återkommit på två behandlingar till (då skulle den vara botad), för jag kände mig inte alls trygg med hennes mycket ovetenskapliga argumentation om behandlingarna. Visst är det sant att man kan behöva stå ut med smärta för att lösa ett problem, men det är i så fall mer av ett nödvändigt ont, som alla försöker minimera så gott det går. Här kändes det mer som att huvudregeln var "ont ska med ont fördrivas".
 
Det passar dåligt med godhetsprincipen och principen att inte skada. Jag har efteråt förstått att det finns olika massörer, med olika utbildning och olika kvalitet. Så jag hoppas att den som läser detta inte ska tro att jag menar att massage alltid är dåligt - tvärtom. Jag tror att det kan vara ett bra komplement till annat. Och jag tror faktiskt att jag ska leta upp en annan massör, för att ge saken en ny chans. Om de arbetar enligt godhetsprincipen så skulle det ju kunna bli riktigt bra!
 
 
0 kommentarer