Jag kan!

 Jag kan! Jag vill! så ser det ut som att Aska säger nästan jämt. Hon står där vid grinden, förhoppningsfull med spetsade öron. Fast jag har varit dålig på att lyssna så fortsätter hon hoppas. Det har varit för halt, jag har varit för trött eller något annat som måste gå före.
 
Men fast det var alldeles för mycket snö för tömkörning så fick hon som hon ville i helgen. Jag pulsade upp med henne på ridbanan. Fick be henne stanna ett par gånger redan på vägen dit i de stora drivorna bakom garaget. Svårt att hålla hennes pigga takt. Hon stannade snällt och väntade, och sen iväg igen med raska steg när jag sa att det var ok.
 
Det var samma sak på ridbanan. Stod som ett ljus när jag bad om det, och så iväg med långa benet före. Lugn, glad och energisk. Jag kämpade på bakom, försökte undvika att tjuvåka i tömmen. Linor struntade vi i - det fick räcka med tömkörning. Och det blev inte så länge. Men Aska strålade - hon kunde svänga, stanna, stå stilla och starta, och hon älskade att vara duktig. Som alltid. Min härliga unghäst - det är till och med roligt att pulsa fram i snön ihop med henne!
 
1 kommentar
Jennie

Fin häst

Svar: Tack! Jag gillar henne mycket.
Helena