Stuteri Krys julkalender!

 
Har du lust att testa dina kunskaper om Stuteri Kry, och få chansen att vinna en fin träfjordhäst? Vi har tre handgjorda trähästar i potten - du kanske vill vinna en av dem? De ser ut som de på bilden ovan. 
 
Häng då med på vår julkalender som kommer med en ny ledtråd varje dag 1-24 december. Det är tre deltävlingar:
Del1. Den som snabbast listar ut vad det ska stå i den rosa lodräta raden (mellanslagen får du själv gissa var de är i denna mening) vinner en av de fina hästarna. Vänta inte när du har svaret utan mejla direkt då!
Del 2. Den som lyckas fylla alla rutor med rätt text (även här saknas mellanslag, så till exempel blir det Ajkekry istället för Ajke Kry) vinner den andra hästen. Mejla ditt svar senast 26/12, så drar vi en vinnare bland rätta svar. Du kan skriva alla orden i ett mejl, eller skriva ut korsordet och fylla i, och sedan fota eller scanna ditt svar och skicka till oss.
Del 3. Och om någon kan ge en tillräckligt bra kommentar/förklaring till vad som avses om meningen som bildas så delar vi ut en tredje trähäst! Även här senast 26/12, och vår egen jury utser en vinnare.
 
Mejla ditt svar till oss på kry@telia.com. Första ledtråden kommer imorgon! Lycka till och mycket nöje! Och om du behöver lite hjälp att komma på svaret så kanske du kan hitta inspiration på vår hemsida www.stuterikry.se Här är ordflätan.
 
 
0 kommentarer

Stallchefen med nio liv

Dessa katter, chefer på hela stället, är verkligen fascinerande. Genom sin självklarhet får de också mycket respekt. Och för det mesta hittar de den bästa platsen, och ser till att få den.

En novembergrå dag hittade jag vår katt, till vardags kallad Plupp, skönt nerborrad i halmen på höskullen. Han visade att han gärna ville ta emot lite klapp också för att toppa läget.

Han kastar sig ofta ner på marken framför mig eller framför hästarna. Jag undrar om han läst om nio liv, eller tror att det är helt säkert att ingen skulle trampa på en katt.

När vi var och tränade för ett tag sedan mötte vi en katt med samma strategi. Hon ålade på marken strax framför en okänd häst. Verkade helt trygg med vem som bestämmer…

Och den coola katten i stallet på Vretaskolan var också härlig. Han visste vad hästtäcken är bäst till...

Bjuder på några kattbilder till. Alla utom Vretaskolans katt och ungkatten vid träningen är våra katter i lite olika situationer. Men alltid med koll på läget - det ser man ju!
 
 
 
 
0 kommentarer

Man är inte redo

 
Fast man varit med förr så är man inte redo. Det är alltid svårt när ens djur dör eller måste avlivas. Svårare än vad många tror, i varje fall om de inte själva har djur. Ibland svårare än man själv trodde.

Allra värst tycker jag det är när döden kommer oväntat och hastigt. En olycka, en akut sjukdom. Om djuret är gammalt så kan det på sätt och vis var skönt när det snabbt blir definitivt, men konstigt nog är det inte alls lättare att ta farväl av det gamla djuret. Man har ju så många minnen ihop.

Fast det är klart, när döden kommer alldeles för tidigt och alldeles för fort – då är det svårt. Jag tänkte på det för några dagar sedan. Mindes vår fina hund Vejde, Humles storebror. Mer än tio år sedan han dog. Ännu sorgligt, fast på ett annat sätt än då. Minns också hur mycket jag värdesatte alla som sa något, skrev en rad, visade sin förståelse. Inte lätt att veta vad man ska säga. Men det räcker att säga något. Man kan inte göra saken värre. Det värsta har ju redan skett.

Jag letade upp min gamla blogg om dessa dagar. Jag hade glömt att vi bara några dagar senare avlivade vår shetlandsponny Wille. Också en helt underbar individ, och också så tråkigt att behöva ta det beslutet. Men i hans fall hade det mognat fram. Det var nödvändigt för hans skull. Då var det lite av en lättnad att kunna se till att han inte behövde må dåligt.

Jag saknar både Vejde och Wille. Kommer nog alltid att göra det. Men framför allt är jag så glad för allt de gav mig. Om du vill läsa vad jag tänkte då så klistrar jag in det här:

30 maj 2008

Idag har varit en dag fylld av tårar. När jag var nästan framme vi jobbet i morse, ringde Peppe och sa att Vejde var döende. Han hade blivit påkörd, och det var vår granne som hittat honom vid vägkanten. Huvudet var krossat, så jag förstod snabbt att jag inte kunde göra någon nytta med att vända hem. Vejde jagade aldrig bilar, men kunde ofta sitta vid vägkanten. Den som kört på honom hade inte stannat och sagt till, men när barnen kom hem fick vi bekräftat att det troligen varit skolbussen. Genast efter att de stigit på hade bussen hoppat till, varvid chaufförren stannat till och kikat ut genom rutan, men sen åkt igen. När jag ringde upp honom förnekade han alltihop.

Vi får ju ändå aldrig tillbaka denna helt underbara hund, som fungerat så bra på precis alla vis. Igår framfördes önskemål om att han absolut skulle gå agility i höst igen (Ella hade anmält till allmänlydnad), för att han var så bra, och idag kom vallanlagsbetyget på posten... Jag orkar inte lägga ut det idag. Det känns som att detta var en sådan hund som man får en gång i livet. Att han då inte fick bli ens två år är hårt.

1 juni 2008

Hur tomt kan det bli efter en liten grå hund på knappt 15 kg? Jag vet inte hur många gånger på en dag jag tittar efter honom; kollar om han är inne innan vi stänger dörren på kvällen, ser efter om han har vatten i vattenskålen, väntar på att han ska följa med mig ut till hästarna eller ligga i soffan när barnen tittar på TV... Första natten kunde jag inte sova, och gick till slut upp och satte på datorn vid halv två på natten. Då, bara några timmar efter att jag skrivit om Vejdes död på hemsidan, hade de redan droppat in flera mail om detta. Förstås från vänner, men också från en som var på vallanlagstestet och råkat surfa in på vår hemsida via Vejdes uppfödare Sänningegården. Jag grät hejdlöst (igen!) när jag läste dem, men det var ändå en så fin känsla att uppleva denna medkänsla och förståelse. Tack till er som har hört av er!

Peppe hade begravt Vejde innan vi andra kom hem, men han förstod att jag behövde få se honom, så han följde med och grävde upp igen. Inte roligt, men en liten hjälp på vägen att ta in detta hemska. Många tårar har det också blivit, och förstås många tankar på allt härligt vi upplevt ihop. När jag gick till hästarna idag, såg jag Unnis lilla koja, där Vejde och Unni myste när de var med mig då jag satte staket. Jag tänker också på hans glädje på agilitybanan, och hur han satt och småhoppade på rumpan efter en bra runda - han bara väntade på beröm och godis. Mitt sista minne är också fint. Jag var väldigt trött på torsdagskvällen, och det var motigt att gå ut och titta till hästarna. Vejde följde med till Haldol och stona, men sen trodde han nog att jag gick in när jag hämtade något inne på väg till de andra, så jag fick gå själv, och tänkte inte mer på det. Typiskt nog var inte Wille med de andra, och jag fick gå runt hela hagen för att leta efter honom. När jag var nästan längst bort i hagen kom Vejde i full fart. Han hade spårat mig och var överlycklig när han fann mig. Efter hälsning rusade han runt, runt i "Vejde-fnatt" som vi brukade kalla det, och sen knallade vi lugnt hemåt tillsammans.

2 juni 2008

Vi hade ju börjat bekymra oss allt mer för Wille redan långt innan Vejde rycktes ifrån oss. Först kändes det då som att vi inte orkade med mer ledsamheter, men när jag sett att Wille allt sämre följde flocken och gick saktare och saktare, insåg jag att det var sämre att skjuta på detta. Unni och jag hämtade Wille i hagen idag, och tackade honom för sju år hos oss, då han alltid varit en snäll och bra barnponny. Sedan fick Unni vara hos Peppe medan jag tog ut Wille och avlivade honom. Han föll i det långa gräset utan att märka något innan det var slut. Sorgligt, men också skönt på något sätt. Unni gick sedan ut och klappade honom lite igen. Hon har nu fått Ljosefin som "sin" ridhäst, och med det är hon fullt nöjd. Även det är en gammal och mycket snäll häst, som tar väl hand om barn.

Efter allt detta satt jag en stund i hagen och bara njöt av Finja. Hon kommer fram och vill bli kliad - nu har Ljosefin släppt det stenhårda greppet hon har i en vecka ungefär, och är så nyfiken och söt. Sen tar springet i benen över och hon rusar runt, runt i full galopp innan hon slutligen måste styrka sig med lite mjölk. Man glömmer nästan att man är ledsen när man ser denna livsglädje!

 Wille

0 kommentarer