stuterikry.blogg.se

När Iska hade kolik fick hon stå ut med en hel del. Jag stack henne, tempade, lyssnade och klämde. Och avslutade med att tvinga i henne paraffinolja och avmaskningsmedel. Inte mysigt förstås. Nödvändigt, tyckte jag, men inte så kul att vara dum.

 

Hon stod ut, och hade väl inte så mycket val. Men man kan ju undra vad de tänker när man gör sådana saker. Lite extra knepigt kan man ju tänka att det blir när matte är veterinär och den som också får göra allt det obehagliga.

 

Så jag blev faktiskt förvånad när hon ett par dagar senare följde med mig och Desolett till grinden. Hon lämnade hela flocken och följde med oss när jag skulle rida Desolett. Hon verkade tycka att det kunde vara kul att hänga med oss.

 

Hon brukar vara social och mysig, men nu var hon ännu gosigare. Det var ju bra, men kanske lite oväntat ändå.

 

Visserligen har jag upplevt det tidigare också i andra sammanhang. Jag är glad att det ofta kan vara så, trots obehagliga moment. Och jag funderar mycket på hur de tänker. Vilken logik har en häst, hur resonerar de?

 

När hon var sjuk hade jag en känsla av att hon kom och bad om hjälp. Kom till mig och ställde sig nära. Visste hon att jag kunde hjälpa litegrann? Eller hoppades hon bara? Eller var det något helt annat hon sa.

 

Kloka är de, helt klart. Att säkert veta vad de tänker är svårare att veta.