stuterikry.blogg.se

I lördags eftermiddag upptäckte jag att Iska hade kolik. Vid halv fyra låg hon i ligghallen, och det var väl inget konstigt med det. Men en kvart senare, när jag red ut, låg hon i hagen, och det kändes inte bra.

 

När jag ridit klart var det tydligt att hon hade kolik. Hon låg ner, reste sig, rullade lite och ville inte dia, och lade sig ner igen. Jag fodrade hästarna och hon lade sig ner bredvid Muska. Iska kom sedan till mig, som om hon bad om hjälp, kändes det som. Så de båda fick flytta in i stallet. Det hade jag ju redan tänkt.

 

Det syntes på Muskas juver att Iska inte diat på några timmar. Iska var slö, hade förhöjd puls (58), och normal temp (37,8). Tarmljuden lite nedsatta, och jag bestämde mig för att ge henne kramplösande medicin. 

Tankarna kom genast att fastna på Rone, som avlivades efter en liknande start för snart två år sedan. Hans kolik började lindrigt, men blev allt värre, och jag tog till slut beslutet om avlivning. Svårt, men rätt då. 

  

58 är ganska hög puls, och Iska svarade inte nämnvärt på behandlingen, så jag blev orolig. Var det tarmvred igen? Hon är avmaskad två gånger mot spolmask, senast för en månad sedan, så det borde inte kunna vara det, som ju annars inte är helt ovanligt i den åldern. 

 

Vad skulle jag göra om det inte släppte? Åka till djursjukhus, tre timmars resa till Skara? Eller avliva min fina lilla Iska? Sista fölet för både Muska och Io. Vi var ju inte där än, men tankarna var där. 

 

Jag gick in för att äta. Funderade på om jag skulle åka, om det behövdes. Ekonomiskt helt galet med oförsäkrat föl. Känslomässigt inte lika självklart. 

 

När jag kom ut igen var pulsen 80! Verkligen alarmerande. Skulle jag åka var det nu. Det hade gått ungefär 2,5 timme sedan symtomen började, och nu var hon tydligt sämre. 

 

Jag ringde Skara, men inget svar. Medan jag väntade på att de skulle ringa tillbaka gick jag och hämtade medicin med lite starkare smärtlindrande effekt. Vare sig vi skulle åka eller hålla tummarna hemma över natten, så skulle hon inte behöva fara illa. 

 

Innan Peppe hann komma för att hjälpa till ringde veterinären från Skara. Ungefär samtidigt som jag kom ut i stallet igen, bara tio minuter efter att jag märkt hur hon försämrats. Och vad hörde jag? 

 

Jo, det stämde! Iska diade! Utan att jag ens hunnit ge smärtlindringen hade något hänt i rätt riktning. Jag bestämde med veterinären (som underbart nog var en bra tjej som jag känner - vad skönt det var! Det kan låta smidigt att vara veterinär själv och bara gå till medicinskåpet, och det är förstås sina fördelar med det, men det är också jobbigt att vara både veterinär och djurägare) att avvakta lite och kolla om det verkligen vänt. 

 

Pulsen hade gått ner till under 50, och nu ville hon äta också. Ingen avföring än, men blicken var en annan. Jag fick gott hopp. Och detta var så underbart att se!

Jag petade i henne Axilur (avmaskning) och paraffin för säkerhets skull, och var rätt nöjd med att det var betydligt mycket stökigare att ge detta än att spruta i blodet 1,5 timme tidigare. 

 

Jag kollade till henne ett par gånger till under kvällen. Allt var lugnt, hon var som vanligt. Åt lite grann, var lugn och ganska alert. Så jag gick och lade mig. Muska och Iska fick sova i stallet. 

 

Nästa morgon hade hon bajsat också. Det fanns normala högar, men det fanns också diarré. Där fanns förklaringen till magknip. En kraftig diarré som runnit längs hela bakbenen. Och när jag skulle ta ut dem igen tänkte jag att hon nog följer Muska till hagen lös. Ha! Inte en frisk Iska - hon tog chansen att spana runt överallt på gårdsplanen. Att mamma gått till frukost en bra bit bort bekymrade henne inte det minsta. Nyfikenheten och aptiten på livet var tillbaka.

Så det gick bra den här gången. Jag behövde inte bestämma om jag var beredd att satsa minst 80.000 kr för en buköppning just nu för Iska. Men den hemska magknip man får som hästägare när man har en häst med kolik... ja, den drabbar också en veterinär. Nu hoppas jag dröjer länge innan nästa gång. Jag njöt av att se henne i solen tuggande sin lunch med de andra som vanligt på söndagen.