stuterikry.blogg.se

Egentligen hade jag en bra tävlingsdag i söndags. Det var roligt redan från lördagen. Jag putsade och packade i lugn och ro. Kändes bra att passa på att smörja alla saker, göra fint. 

 

Vi åkte hemifrån vid sju. Ryktad och fin, och med en knopp i luggen. Jag i vita ridbyxorna och med håret uppsatt. Vädret var fantastiskt, och resan dit så vacker. Vi var först på plats, Desolett och jag. Inte första gången - vill ha tid att se mig om, kolla in var allt är och göra sig redo. 

 

Framridningen gick bra. Vi tog det lugnt och värmde upp efter min plan. Det var gott om plats att rida fram, och Desolett blev mjuk och fin. Vi fick för ovanlighetens skull sällskap av en annan fjordhäst. Och det var ingen tvekan om att hon tyckte att det var trevligt att se Frode. Roligt, tyckte jag med. Och jag fokuserade på oss och min ridning. De andra spelar ju ingen roll.

 

Tävlingen gick inomhus, och utan collectingring. Det var rätt mycket mörkare än ute i solen, men Desolett tog både detta och ensamheten bra. Vi red lätt C:2, och det gick inte fantastiskt, men känslan var mycket bättre än på de andra tävlingarna vi ridit i år. Hela programmet gick utan stora missar och på det hela taget mjuk och lydig häst. 

 

Eftersom jag i våras fick över 59 % två gånger (varav en lätt B), och nyligen över 64 % på WE dressyr, tänkte jag att nu ska vi kunna få lite över 60 %. Men nejdå, när resultatet plingade in i telefonen stod det 58 %. 

 

Jag blev besviken. Satte på mig leendet och gjorde klart. Gratulerade vänner till bra resultat. Det var helt ok, inte svårt. Men kände ändå mest för att sätta mig och deppa. Och aldrig mer tävla dressyr. Det finns ju annat man kan roa sig med liksom. Kanske kan dressyr i WE vara ok. Det är ändå rätt annorlunda som en del i helhet. 

 

Detta var nog årets sista tävling för Desolett och mig. Kanske den allra sista av alla. Vi får se. Det var helt OK att bli sist i klassen - det spelar ingen roll. Jag red mot mig själv. Hoppades på ett kvitto på att vi utvecklats under året, och att som bekräftelse krypa upp några tiondelar till minst 60 %. Men istället blev det en bottennotering. Jag tappade helt bort upplevelsen av en ritt där jag ändå kände att vi var i takt och fick det mesta att funka. Jag säger inte heller vad som är rätt och vad som är fel. Det var kanske för mycket förut. Men att få minst när det känns bäst.... Ja, jag är väl för mycket tävlingsmänniska för det....

 

När jag kom hem sa Unni att det är känslan som räknas. Klokt. Det är det som man ska ta med sig. Jag ska försöka minnas en häst som var mjuk och fin i sidorna och som tog sig genom alla hörn utan att skygga eller bli felställd. Men det går ju njuta av även utanför tävlingsbanan. Jag får fundera på resten. Om jag vill prova igen eller inte. Säsongen är ju typ slut, så jag har tid att tänka. Men inspirationen för att kämpa på mot nya mål innanför vita staket rann bort just där, strax utanför dem.