Kartan eller verkligheten

När man jobbar med unghästar är det bra att ha mål. Minst lika viktigt är det att anpassa målen efter aktuellt läge. Som alltid. Om kartan och verkligheten inte stämmer ihop så är det verkligheten som gäller.
 
Aska är ju inte riden så många gånger, men det har verkligen varit enkelt och okomplicerat på alla vis. Lugn och trygg, framåt och med en naturlig balans. Vid två tillfällen har vi provat att trava, och det har gått superbra.
 
Så i söndags tänkte jag att nu ska vi göra samma som senast, med kanske lite längre travsträckor. Rida ensamma på ridbanan, skritta, trava, stanna och göra en volt eller ett par.
 
Aska var lika duktig som vanligt när jag satt upp. Stod som ett ljus, lugn och fin, väntade på beröm och godis. Det fick hon förstås, och vi skrittade iväg.
 
Men det gick inte superbra. Lite ofokuserad, tittade oroligt på buskarna längs kanten, som det blåste friskt i den dagen. Stormen var över, men blåsten kvar. Buskarna blåste och en bit av ridbanestaketet hade blåst ner. Konstigt, tyckte Aska. Hon gick dit, men tveksamt och vingligt. När vi kom tillbaka till grinden tyckte hon att det räckte och ville inte gå vidare.
 
Vi kom vidare efter en liten stund. Kompisarna i hagen gnäggade, och Aska gnäggade. Om hon var med mig de tidigare gångerna så var hon väl inte det just nu. I tanken någon annan stans. Inga dumheter, men bra gick det inte.
 
När det gick lite bättre satt jag av. Sedan ledde jag henne runt banan några varv på olika håll. Stannade och kliade på bästa ställena. Hon gnäggade lite till, men började vara mer närvarande. Slappnade av och blev nöjdare.
 
Då satt jag upp igen. Och så red vi en kort stund till. Kanske en minut till, max två.
 
Sedan fick det räcka. Vi hade inte travat alls. Men vi hade kunnat starta, stanna, svänga och lyssna bra. Det är ju rätt bra det med. Bättre att lägga ribban efter vad som funkar just nu. En annan gång travar vi, och snart galopp med. Men vi väntar tills det känns rätt. Vilken dag det blir får vi se då.
 
När vi kom tillbaka tränade vi på att vänta i boxen utan att springa ut. Onödig övning, sa Aska, men fann sig, och det var ju rätt mysigt att bli kliad och få beröm.
 
 
 
0 kommentarer